När jag äntligen fyllde 30 - Malin Holmberg

När jag äntligen fyllde 30 - Malin Holmberg

Som 12-åring hade jag nog inte särskilt många aktiva tankar om mig själv mer än att jag redan då konstaterat att alla andra var normen och jag var den avvikande. Jag blev snabbt en individ som anpassade mig. Som korrigerade mina fel. Jag ville så gärna vara precis det där som min omvärld förväntade sig att jag skulle vara.

Den absolut största avvikelsen var att jag var tjockare än alla andra. Det var också det mest skamfyllda. För hur jag än tränade och svalt mig eller spydde så blev jag ändå inte lika smal som de andra tjejerna i omklädningsrummet. Jag blev aldrig av med min utputande mage eller mina gigantiska vader. Att jag red varje dag och tränade simning tre gånger i veckan, tänkte jag inte så mycket på.

När jag var 11 köpte jag nya ridskor, ja, ridskor blev det eftersom jag nu upptäckte att jag inte längre kunde ha ridstövlar. Mina vader fick helt enkelt inte plats. Inte ens i stövlarna som kostade 500 kr mer därför att de hade just extra vidd för vaderna.

Så skor alltså. Alltid skor.

Jag var kort, men tjock. Så byxorna var alltid för långa. Allra helst ridbyxorna som en då satte fast under stövelklacken (eller i mitt fall, skoklacken) med en hälla. Jag kunde aldrig använda mina eftersom hällan hade kunnat rymma ytterligare några skopar under de jag hade på mig. Så jag klippte av dem, snurrade upp byxorna och täckte över med långa strumpor så de skulle sitta fast.

Så där gick jag genom livet. Fixandes och trixandes. Vikandes, klämmandes och klippandes. Jag har sett affischer och reklamfilmer. Tv-program, filmer och serier, där jag aldrig någonsin funnits representerad. Varken som barn, tonåring eller vuxen. Eller nja, det stämmer inte helt. Det har funnits tjocka kvinnor, men då har det oftast varit med ett humorsyfte. Alltså, typ tjockis ramlar och då är det extra kul. Eller med sensmoralen att de (tjockisarna) varit ansvarslösa individer som nu ska rätta till sin tillvaro genom att operera sig eller hetsträna och tappa i vikt på rekordtid. Oftast blir dessa tjockisar också relativt könlösa. Så även om sagda tjockis varit just kvinna hade hon inte varit en identifikationsgrund i alla fall.

Eftersom jag aldrig någonsin sett en kvinna som jag porträtteras som en vanlig människa med vanliga människoproblem i en helt vanlig människovärld så blev det ju min största mission, att först bli som de där normala människorna. De smala, med rätt kläder, rätt jobb, rätt kille, rätt utbildning osv. Men eftersom jag aldrig ens kom över det första hindret, det vill säga att bli smal. Ja då, sket sig liksom resten med.

Istället blev det så förtvivlande viktigt för mig att bli bra på allt. Lite som kompensation för att jag var en i allmänhet så dålig kvinna. Det blev viktigt att alltid klara mig själv. Att aldrig vara i vägen eller behöva be någon annan om hjälp. Eftersom kvinnorna i min generation där och då inte alls såg ut som jag, började jag hata dem. Jag ville istället vara som killarna. Min manstillvändhet har följt med mig resten av livet och jag jobbar fortfarande på det. Jag (likaså resten av samhället) värderar manliga egenskaper högre. Jag vill hellre vara logisk, händig och fysiskt stark än jag vill vara någonting annat. Så jag lärde mig en massa saker. Jag lärde mig att tapetsera och byta däck och köra power tools. Jag lärde mig att vara påhittig och att alltid hitta en lösning på alla pratiska problem, innan alla andra. För att åtminstone på så vis ha någon form av värde som människa. Det hänger med mig fortfarande och det är på intet sätt enbart negativt. Men då, då ville jag inte alls kännas vid att jag var en känslostyrd varelse också. Eftersom det var någonting dåligt. Någonting män kunde pika mig för. Någonting de kunde vända till sin fördel när de inte längre ville ha mig som en i gänget. Det var bara att anspela på det faktum att jag var kvinna. ”Har du mens eller?”, eller ”Fan, ska du lipa nu?”. Kanske är det just därför det aldrig skulle hänt. Jag hade hellre dött än att gråta inför någon annan. Då hade jag ju bekräftat att de hade rätt. Att jag bara var en blödig kvinna. Det skulle ta ända tills jag var 25 år gammal, ända tills min pappa dog, innan jag själv slutade skämmas för att gråta.

Är det inte konstigt ändå. Män kan fortfarande anspela på vårt varande som kvinnor för att underminera oss. Det händer alla kvinnor någon gång, framförallt händer det kvinnor i allmänhet dagligen. Och vi är så vana att många av oss inte ens ser det hända. Det är normaltillstånd.

Alldeles för länge såg jag det som en defekt hos mig själv jag hade bröst och fitta. Eftersom jag ändå inte blev godkänd som rätt sorts kvinna, jag var ju tjock, jag var starkare än många killar, jag svor mer än dem, jag tålde mer sprit än dem och jag kunde underminera deras manlighet trots att jag var kvinna och det är väl i ärlighetens namn det mest okvinnliga en kan göra.

Därför var jag också länge en kvinna som såg det som en komplimang när en man sa att ”jag inte var som andra kvinnor”. Men det är ingen komplimang. Det är deras sätt att för stunden lyfta mig genom att sänka kvinnor som kämpar för att passa in i idealt ”kvinnan”. Mer än någonting annat är det en bekräftelse på att vår patriarkala struktur skapade ”Kvinnan”, alltså idén om hur en kvinna ska vara. Det är bara det att ingen av oss kvinnor passar in där. Alltså ingen nu levande eller död kvinna har någonsin varit den där ”kvinnan” som skapats som idé. Men vi har precis som den andra delen av mänskligheten köpt den där idén och vill inget hellre än att uppfylla den. Så vi fortsätter försöka. En del med mer framgång än andra.  

Men ingen av oss kan lyckas helt. Inte kvinnorna som försöker passa in där genom att operera sina kroppar, förlänga håret, sminka sig, fixa naglar och leta kläder i alla oändlighet. För de gör fel. Och vi som sätter oss på tvären angående idealvarelsen ”kvinnan”, vi gör också fel. Om patriarkatet får bestämma alltså.

Jag uppfinner inte hjulet genom att säga det här, allt det här har så många andra kvinnor, ickemän och feminister pekat ut långt innan jag förstod det här sambandet.

Som kvinna kan du inte göra rätt. Vilken variant en än är, så gör vi alla fel. En man kan alltid komma in i vilket sammanhang som helst, peka på någonting i ditt sätt att vara kvinna på och påstå att du inte är en riktig kvinna.

Många av de saker som jag tvingats gå igenom under mitt liv har varit fruktansvärda. Men när jag den 27e augusti fyllde 30 år tänkte jag väldigt lite på alla de människor som inte kunde delta. Varken de döda eller de levande. Istället kände jag en tacksamhet för att jag aldrig igen behöver fylla 14, 17 eller 21. Att jag har kommit över så många vägbulor och klättrat upp ur så många brunnar på vägen att jag faktiskt idag vet att jag inte är mindre värd för att jag väger mer. Eller att jag inte blir mindre kvinna bara för att jag kan lyfta tyngre än en man. Min kvinnlighet kan inte definieras av och/eller utifrån män. Därför att män inte har någonting med kvinnovarandet att göra. De vill så gärna bestämma. De vill så gärna att deras åsikt om oss ska betyda någonting. De vill ha makten att säga att ”du är okej precis som du är” och få mig att verkligen tro på det, för att just han sa det. Och om jag avvisar eller tillrättavisar en man, trots att han i sitt huvud ”bara ville vara snäll” har han alltid makten att hämnas genom att kalla mig just tjockis, hora, fitta eller slampa.

Det finns ingeting mer tillfredsställande än att i det läget veta att jag numera är i överläge. Därför att den typen av man inte längre kan röra mig. Hans åsikt betyder ingenting och det syns. Jag kommer alltid ha ett bättre svar än honom. Han lyssnar med all säkerhet inte på mitt svar. Men det viktigaste är att jag inte lyssnar på hans. För han betyder ingenting.

Jag har alltid varit en kvinna. Varken sämre eller bättre än någon annan. Jag är händig och fysiskt stark. Jag är jävligt känslig och omhändertagande. Jag har hett temperament och en vass tunga. Jag kan vara väldigt neurotisk och rädd för nästan vad som helst. Jag kan ta tjuren vid hornen och bara göra det som göras skall. Jag kan lyssna, trösta och förstå. Jag kan säga sanningen även om den gör ont för mottagaren att höra. Ingen av dessa egenskaper gör mig till varken mer eller mindre manlig eller kvinnlig. Det gör mig bara förbannat komplex och fan vad skönt det är att äntligen förstå att det inte är ett dugg konstigt. Och framförallt att det är helt jävla okej.

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.