När försvann jag? - Pernilla Olsen

När försvann jag? - Pernilla Olsen

Jag lider av social fobi, om jag ska säga min åsikt, om jag ska prata inför många människor eller bara några få men okända människor så blir jag skakig och illamående. Vissa dagar så börjar jag gråta för att jag inte vill att någon ska se mig, jag vill inte att någon ska behöva bli äcklad eller störd av min närvaro.

Jag har minnen från lågstadiet där jag alltid räckte upp handen, där jag absolut ville vara huvudrollen i skolpjäsen och jag ringde runt till mina klasskompisar efter skolan för att fråga om de kunde leka. Sa dem nej så ringde jag nästa. Folk brukade säga att jag pratade på både in- och utandning, nu säger folk att jag är tyst. Jag spelade fotboll och jag var en av de snabbaste i klassen, jag älskade att springa. När jag sprang ifatt någon på fotbollsplanen och tog bollen från dem utan att de märkte det och bara sprang vidare, det kunde jag skratta gott åt. En dag ville jag inte spela fotboll längre och jag berättade aldrig varför, jag minns hur min pappa blev besviken och att min mamma inte förstod. Min glädje för att springa och spela var inte borta, men nånting annat hade försvunnit.

Allt bara blev en mardröm och jag tänker ofta tillbaka på det, går igenom alla detaljer och plågar mig själv. För jag försöker komma på vad jag gjorde för fel. Var det något jag sa? Något jag gjorde? Klädde jag mig fult? Var jag elak mot någon så de ville hämnas? Var det bara jag som var fel? Jag var bara tio år när det började och under de följande två åren blev jag självmordsbenägen. De viskade, tittade på mig och skrattade. När jag räckte upp handen i klassrummet upprepade de vad jag sa och skrattade igen, läraren sa aldrig ifrån. Ibland såg jag även hur de skrattade de med. Även om jag var en av de snabbaste i klassen blev jag vald sist till idrottslektionerna, förlorade mitt lag så fick jag skulden. Jag blev den som var ful, dålig, onormal och äcklig. Utan att försöka låta som en tonårskliché, så kändes det som att allt och alla var emot mig.  

Jag bytte sedan skola efter sjätte klass och jag fick min nystart och allt började så bra. Jag fick vänner och ingen visste om hur jag hade blivit behandlad. Även om jag försökte dölja alla mina brister så var jag skadad. Jag räckte upp handen en gång och råkade säga fel och så kom skrattet från mina klasskamrater. Jag blev illröd i ansiktet, hjärtat började slå så hårt och jag började svettas, då påpekade någon mina röda kinder och skrattet ökade. Jag gjorde allt i min makt för att inte börja gråta. Någon gång när jag skulle ta bussen hem gick mina gamla klasskamrater förbi, skrattade och ropade saker efter mig. När mina nya vänner såg det såg de frågande på mig och jag försökte bara le och skaka bort det. Jag klarade högstadiet ganska bra trots min ångest, jag höll i redovisningar utan problem och det kändes som jag var uppskattad. Jag kunde ibland hamna i mycket bråk då jag inte vågade säga vad jag egentligen tyckte alltid, utan bara vände kappan efter vinden och då började vissa tvivla på vem jag egentligen var. Och det gjorde jag också.

I slutet av nian så hade jag en redovisning som jag minns väldigt tydligt, då märkte jag att något hade gått väldigt fel. Mitt i redovisningen började jag stamma, jag ser hur pappret i min hand skakar och det gör ljud ifrån sig för det skakar så mycket. Jag tittar upp smått i panik och verkligen känner allas blickar, vilket jag aldrig känt i en sån här situation tidigare. Jag ska peka på en bild på tavlan och min hand kan inte sluta skaka, jag hör hur någon fnissar. Vad händer? I det ögonblicket förstod jag att något var fel, men jag visste inte vad. Jag får inte veta något om min diagnos förrän sex år senare. Under dessa åren hatade jag mig själv, att jag var svag och patetisk. Jag slutade med allting jag tyckte var roligt, med fotboll, friidrott, teater, sjunga, för att jag bara gjorde fel och skämde ut mig. När jag kände att jag inte kunde något slutade jag försöka, jag bytte linje på gymnasiet och mina betyg sjönk. Sakta men säkert slutade jag höra av mig till vänner för att jag började tro att de delade min uppfattning om mig själv, varför skulle de inte göra det?

Så jag sitter här femton år senare och försöker komma på när jag förlorade en bit av mig själv. Vem är jag egentligen? Vem hade jag varit om inte detta hade hänt? Var det en händelse som förstörde allt eller är det alla dessa åren som sakta har brutit ner mig tills mitt sinne inte orkade mer?

Kommer jag nånsin hitta mig själv igen?

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.