När du föddes - Minna Frändås

När du föddes - Minna Frändås

Ni vet dom där söta babyböckerna man kan fylla i när man blir förälder?

Med ritade bilder på gosedjur och små barn med röda kinder.

Min sons är tom. Eller jo, Jag har fyllt i vikt, längd och födelsedatum. Var han föddes och måttet på det lilla fjuniga huvudet. Sedan ville jag inte fylla i mer. Inte då.

“Ditt första leende” till exempel. Jag vet nämligen inte. Dina första månader i livet tillbringade jag med eld i magen. Livrädd. Gråtandes i tvättstugan så jag inte skulle skrämma dig eller din storebror. Jag hade inte svårt med att känna kärlek till dig, lilla, lilla barn. Men jag kunde plötsligt inte hantera den. Jag gjorde hönor av fjädrar och fjädrar av hönor. När du skrek, som man gör när man är nyfödd gick min kropp igång i totalt stresstillstånd. Jag kräktes, svettades, blev helt oförmögen att samla mina tankar och sjönk rakt igenom golvet. Flöt ihop i en pöl där jag inte kunde. Barnvagnspromenaderna jag dagdrömt om blev mardrömmar. Solen sken för starkt. Mörkret blev för mörkt och stjärnorna flåsade mig i nacken. Människor vi mötte blev till hot och jag skämdes för mig själv och min oförmåga att känna glädje. Jag skulle ju gå runt nu med en sådan mamma-glow och kunna amma, dansa med dig och sjunga vaggvisor med din kind tätt mot min. Istället fick jag inte luft i lungorna, sången fastnade som lim i strupen och jag fick tvärvända vagnen hem igen när hela gatan slöt sig om mitt huvud som en plastpåse. Den här mamman ville bara sova, vara ifred. Sova och snabbspola framåt. Tills du blev stor, slutade skrika. Slutade titta på mig med din bottenlösa och nyfikna blick.

Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville inte berätta för någon. Ändå hade jag ju förberett mig på det här. Läst på. Visste vad jag behövde göra. Varje besök på BVC satt jag och hulkade. Jag tog allt som kritik och tyckte synd om min bebis som fått en så värdelös mamma. En mamma som var så rädd för de vanligaste saker. Som inte klarade av att gå och köpa blöjor utan panik. Som blev stående vid hyllorna som om hon tappat minnet. Du förtjänade en som var bra och stark. Just då kändes det som att jag svek dig. Du var inte en månad gammal och jag hade redan svikit dig.

När vi träffade en läkare på barnvårdcentralen föll min mask tillslut. Hon sjukskev mig så barnens pappa kunde ta föräldraledigt och stanna hemma. För jag kunde inte ta hand om någonting. Jag blev remitterad till mödravårdens psykolog som jag satt och öste ur gråt och ångest hos. Hon i sin tur ordnade så att bebins storebror fick utökad tid på förskolan när min sjukskrivning gick ut så att jag fick chansen att med små steg ta hand om mig själv, och därmed även den lilla. Vi fick tid i present, kan man säga. Bebin är ingen bebis längre utan nästan 2 år, läkaren som sjukskrev mig hör fortfarande av sig ibland för en uppdatering. Jag hade den enorma turen att bli fångad när jag föll. Tyvärr ser det inte ut så för alla, många mammor och även pappor får falla fritt tills de kraschar i botten. De går med denna massiva skuld och skam och känner sig utanför i en värld där alla andras föräldraliv verkar helt ljuvligt och bara fullt av mys och perfektion. De som står i tvättstugan och gråter. Kippar efter luft.

För att få den hjälp som ni behöver vid en förlossningsdepression behöver ni bryta tystnaden, ju fortare desto bättre. Det kan vara bra att redan under graviditetens gång prata med barnmorskan om det, ställ frågor. Första chocken som uppstår när man står där med en helt nyfödd unge och inte alls känner som man planerade att göra drar mattan under fötterna på vem som helst. Men du är ingen dålig förälder för att du söker hjälp, du är en stark och modig person som gör det du måste för ditt barns skull. Du är inte ensam även om det verkar så. Ingen lever det där fantastiska instagram-familjelivet på riktigt. Ingen. Vi behöver prata öppet om förlossningsrelaterade depressioner just så att andra vet att vi finns. Vi som också gömt oss i skuggorna och inte “njöt av bebistiden” som precis alla sa åt oss att göra. Idag mår jag bra, känslorna och paniken blev till lugn med hjälpen jag fick. Jag vågar inte tänka på vad som kunnat ske utan den. Mitt liv och min familj är inte perfekt men det behöver det inte heller vara. Vi är underbara i vår ofullkomlighet. Det är ni med.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.