När det är som värst vet en inte om det ska gå över - Malin Holmberg

Världen runt mig är fullständigt obegriplig. Ogripbar. Outhärdlig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den eller människorna i den. Jag förstår aldrig varför somliga människor spyr ut sig själva över världen. Varför de tar sig rätten att bara vara på bekostnad av andra. Jag har aldrig förstått varför somliga tycks sakna samvete. Eller varför somliga inte tycks begripa att just deras åsikt inte är något allmängiltigt synsätt som alla måste hålla med om.

Tidigare i livet har jag, antagligen på grund av min högkänslighet, lärt mig att liksom förhålla mig till detta. Jag har lärt mig att retoriskt möta dessa människor, jag har lärt mig vilka sammanhang jag helt ska undvika och jag har lärt mig hur jag överlever i detta virrvarr av vansinne. Men nu känns det som om jag långsamt retirerar. Jag kryper allt längre in och längre bort. Jag avlägsnar mig själv från spelplanen. Mina erfarenheter i livet så långt har liksom försatt mig i ett läge av vetskap, vetskapen att inga kamper jag för någonsin har förändrat ett skit. Inga kamper jag utkämpat i vare sig mitt yrke eller privatliv har gjort minsta skillnad för någon allra minst för mig själv. Så jag sitter kvar med samma patos men helt utan kämpaglöd. Eftersom livet lärt mig att dessa kamper aldrig generar någon vinst bara förlust av energi. Så många gånger jag legat på backen som en skugga av mig själv. För vad och för vem har jag gjort det? Varför har jag utsatt mig för detta om och om igen?

Jag har säkert trott att det varit värt det. Kanske det till och med varit värt det en gång i tiden. Jag vet inte. Det är som om minnena av mina tankar då suddats ut och skrivits över. En hårddisk som omformaterats av ångesten självt. Den enda känsla jag sitter med just ikväll är hopplöshet. För den enda jag inte valt att enbart se de goda sidorna hos har varit jag. Den enda jag aldrig gång efter annan förlåtit har varit mig själv.  Jag kan fortfarande inte förmå mig själv att förlåta.

Det är så jävla lätt att kasta i kring floskler. ”Älska dig själv”, ”välj din egen lycka” och ”prioritera dig själv mitt i livspusslet” och jag tänker bara att ni för min del kan tapetsera hela jävla verkligheten med Carpe Diem. Gör det om det hjälper. Men för mig är det en hånfull återvändsgränd för jag har inte tappat varken lycka eller dagar. De stals från mig och jag kan aldrig hitta rövaren. Jag blir inte gladare eller klokare av att prata om det längre. Orden har blivit gamla repiga skivor. Jag trivs inte i andras sällskap. Jag vill helst bara vara själv. Vill helst existera i ett mellanrum där jag inte behöver förhålla mig till världens befolkning alls, med några undantag. De flesta med vilka jag delar dna.

Och samtidigt som jag tänker de tankarna går det upp för mig vad som skett. Jag har gått sönder. Jag är bortom räddning. Jag är som ett kristallglas som gått i miljoner bitar. Det är inte lönt att limma ihop men bitarna finns kvar där. Utspridda över en långluggad matta ligger de och lurar. Vassa och omöjliga att beröra. Ett moment 22 som går i skor.

MipH

-----
Vill du kontakta Malin? Gör det på 
Instagram: @mipholmberg 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.