Mobbning bland vuxna - Alexander Olsson

Mobbning bland vuxna - Alexander Olsson

När jag var liten blev jag under perioder mobbad under stora delar av grundskolan. Och det är där de flesta av oss associerar ordet mobbning till; skolan och bland barn. Barn som inte vet bättre. Barn som är osäkra. Barn som försöker finna sin plats.

Det sorgliga är att det inte är endast bland barn som mobbning sker. Det sker även bland vuxna. Bland personer man skulle kunna påstå ”vet bättre”. Idag är jag 27 år gammal och ganska vuxen skulle man väl kunna säga. Jag klarar mig relativt bra och mår mycket bättre än jag gjorde när jag var yngre. Jag har fortfarande mindre och större problematik med depressioner och ångest, men har funnit verktyg att hantera det och för det mesta går det bra.

För ungefär ett år sedan fick jag ett vikariat på fem veckor på en arbetsplats i närheten av där jag idag bor. I början verkade allt jättebra! Jag skulle få gå bredvid i början för att lära mig hur saker går till, något jag tyckte kändes väldigt tryggt och bra då jag lätt blir stressad och ångestfylld i nya situationer. Och personerna jag skulle arbeta närmast med verkade väldigt trevliga. Men ganska snart började denna vackra fasad att rasa ner.

Jag vill inte gå in på för mycket detaljer, men det började med att jag upptäckte hur mycket skitsnack som föregick under raster. Jag arbetade väldigt varierande arbetstider mellan olika dagar, och hade därför rast olika tider och med olika personer, men alla verkade snacka skit om varandra i olika grader. Skitsnack existerar överallt, jag har också snackat skit om personer jag tyckt betett sig illa. Men detta skedde hela tiden och till en grad jag inte vart med om på andra arbetsplatser. Och senare började även en kollega som jag tidigare tyckt väldigt mycket om att långsamt bete sig på ett vis jag fann ofantligt förnedrande, nedvärderande och på gränsen till trakasserande. Jag fick i efterhand veta att denna person inte tyckte att jag utförde ett bra arbete. Jag kan dock inte minnas att personen någonsin gav mig tips eller exempel på hur jag kunde göra något bättre eller vad jag gjorde fel. När jag bad om tips blev jag ignorerad eller tillsagd att lista ut det själv. Jag fick höra saker som ”Detta har jag kopierat upp till dig så du får lära dig ett och annat”. En jargong jag fann väldigt nedvärderande och förnedrande emot mina kunskaper och erfarenheter.

Inför den sista veckan kunde jag knappt stå ut längre och vände mig till närmaste chef för att uttrycka hur jag ansåg att jag hade blivit behandlat och hur dåligt jag mådde över att behöva gå till denna arbetsplats. Och här tänker jag byta fokus lite för att ta upp en annan sak som rör könsnormer och förutfattade meningar som ofta existerar mot män och kvinnor. Denna information till chefen ledde till två olika möten, båda gjorde mig ofantligt besviken för alla inblandade tog den fastanställdes sida i det hela, inte min. Och jag kände här att på något vis togs inte min situation på allvar, gissningsvis på grund av att jag är kille. Jag ansågs kunna ta sådant för att jag är man. Då skall man ju kunna ta lite hårda ord och lite jargong, för det är ju bara på skoj. Men samtidigt tror att skulle någon bete sig på samma sätt mot en kvinna och hon hade uttryckt sin sorg och smärta hade hon accepterats vara en person som kan känna denna sorg. Men mig frågade varför blev jag inte arg och sade ifrån? Men jag blev ju ledsen, är det inte lika legitimt?

Men i slutänden tog de den fastanställdes sida och sista mötet handlade endast om varför jag inte hade gjort mitt jobb. De hade ju endast betett sig såhär mot mig för att jag inte varit en bra arbetare. Det var ursäkten. Och jag kan erkänna att jag kanske misslyckades i vissa anseenden på den arbetsplatsen. Men jag gjorde mitt bästa, jag bad flera gånger om hjälp eller tips att bli bättre. Men jag fick aldrig några verktyg att utvecklas och göra en bra insats. Jag fick bara mer skit slängd mot mig. De kunde givetvis inte veta att jag blivit mobbad i grundskolan och därför reagerade instinktivt att gå i reträtt hellre än att snacka emot dem. Men är det verkligen en legitim ursäkt? Varför skall folk accepteras att bete sig dåligt för att jag som kille förväntas kunna ta den smällen?

Tack och lov var det ju slut efter fem veckor och jag hade inget intresse att någonsin återvända dit igen. Men som många som någonsin blivit mobbade vet så sätter sig ju tyvärr sådana här händelser mycket djupare än att man bara kan gå vidare som vanligt efteråt. Detta är ungefär ett år sedan nu och jag har gått vidare. Men jag mådde ofantligt dåligt under en period. Jag ifrågasatte mig själv och mitt självförtroende försvann inom den arbetsgrenen. Jag slutade helt söka arbete inom den grenen och jag kände mig länge värdelös och oälskad. Jag har fortfarande inte riktigt helt vågat vände blicken tillbaka mot den typen av jobb, utan bytte inriktning helt. Och visst, det kanske inte var meningen att jag skulle arbeta inom den typen av jobb? Jag kanske är på väg mot något mycket bättre just nu. Ingen vet, men jag skulle föredra att bli riktat åt ett annat håll på ett lite mer behagligt vis då.

Så mobbningen är tyvärr inte en skolförteelse, den finns överallt tillsammans med andra typer av trakasserier och den påverkar både kvinnor och män. Det enda jag kan hoppas på är att andra arbetsplatser, samt givetvis skolor, börjar ta det på allvar.

Det hemska är att allt detta gav mig en flashback till ett gammalt minne. Jag, kanske runt 6 eller 7 år. På skolgården. Har blivit mobbad i flera månader och jag går för första gången fram till min fröken och säger att jag är ledsen för en äldre pojke mobbar mig. Vad svarar fröken? ”Det var inte så farligt jue”. Redan då förväntades jag kunna ta det.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.