Misantrop eller bara bitter? - Malin Holmberg
Hej! Föreläsningarna i Södertälje, Stockholm & Visby har flyttats till hösten. Se din mail för mer info! Ta hand om dig! /Eric

Misantrop eller bara bitter? - Malin Holmberg

Jag hatar när människor oombedda kommer fram till mig på stan och ger mig komplimanger för mitt utseende. Som om jag vore en julgranskula, vars enda syfte är att dekorera, och inte en människa. Jag hatar när människor runt omkring mig tar upp mer plats och ljudrum än mina referenser tillåter. Jag hatar när människor spelar musik från sina mobiler utan att använda hörlurar. Jag har väldigt svårt för när människor som inte vill mig någonting specifikt, typ fråga om vägen eller dylikt, tar upp min tid med en självklar övertygelse om att jag är lika pratsjuka som de. För det är jag inte. Inte med människor jag inte känner.

Jag har alltid haft lätt för att isolera mig. Försvinna i mina egna tankar och tappa fokus på verkligheten. Men människor uppfattar mig inte så. Det är nästan som min hemlighet, fast den är helt uppenbar. Ingen skulle beskriva mig som introvert. Jag har lärt mig hur en pratar med folk, hur en som barn och tonåring pratade vuxna. Hur en som vuxen charmar andra vuxna. Hur jag som kvinna pratar till män i olika åldrar. Hur jag etablerar situationen till att bli exakt så som jag vill ha den. Oftast utan att den andra personen tänker något vidare om det. En gång i tiden tror jag till och med att många skulle beskrivit mig som utåtriktad. Till och med jag själv faktiskt. Jag har aldrig haft problem med att prata inför många människor inte heller att gå på fester där jag inte känt någon eller bli lämnad i en situation jag aldrig varit i förut. Det där har förändrats rätt mycket.

Det har förändrats på så vis att jag aldrig någonsin skulle hamna i en sådan situation idag. Jag skulle aldrig gå på en fest där jag inte känner någon, jag vet inte ens hur det skulle gå till? På något märkligt sätt lyckades det där hända under universitetsåren. Oavsett, idag skulle jag aldrig följa med någon jag känner halvbra till en helt främmande situation. När jag tänker på det finns det inte ens några personer i min närhet som jag känner halvbra. Jag pratar inte med folk jag inte känner om mer än vädret, det märkliga i bytet av mynt och sedlar i Sverige och varför i hela världen det var en bra idé att byta namn på alla cigaretter bara för att klick-ciggen förbjöds. Alltså i regel människor som tar betalat när jag handlar. Därmed människor jag liksom inte kan undvika om affären saknar snabbkassor. Det är märkligt att jag som för typ 5 år sedan stod inför hundratals människor och presenterade den universitetsförening jag under en tid var vice ordförande i. Att jag var den som hade fester i min lilla etta där alla, verkligen alla var välkomna.

Nu är jag närmast introvert. Eller nej, kanske inte, jag vet faktiskt inte. Det är svårt att skilja mitt naturliga beteende från mitt inlärda. Det jag instinktivt vill och det jag medvetet och omedvetet tränat in och tränat bort. Men människor, ja, ni fascinerar mig. Intresset för folk är en bitterljuv fascination. Jag hatar er, men ni fascinerar mig. Jag vill veta hur allt fungerar. Hur vi fungerar. Vad som händer och varför. Jag vill vara en fluga på väggen. Vara med och få veta allt men inte synas, höras eller märkas ens det minsta. Jag vill vara den som går obemärkt förbi. Den som ingen tar någon notis på. Den som ingen kräver någonting av.

Och när jag skriver det här vet jag med ens att det inte är helt sant. För säg den som inte törstar efter bekräftelse. Den vars beröm inte på ena eller andra sättet känns. Antingen om du vill krypa ur skinnet när människor bekräftar dig för att du inte vet hur du ska hantera det eller om du blir fylld av vällust och behag och den där sprängfyllda känslan i magmunnen som nästan känns som begynnande hicka. Jag är inte ett dugg bättre. För jag är ju faktiskt ingenting annat än mänsklig. Ingenting annat än en bekräftelsehora som låtsas vara ödmjuk.

Men människor. Ni skrämmer och fascinerar. Vi lockar och vi skjuter bort. Och jag vill veta mer. Men det är faktiskt människor som är det största problemet för mig. Om inte världen hade varit så fylld av folk vart jag än vänder mig så hade jag tyckt att det var lättare att leva. Jag tycker att oombedda blickar är besvärande. Jag blir plötsligt fullständigt medveten om mig själv och börjar gå styltigt liksom, lite som när någon ber en att fokusera på andningen och då plötsligt känns andningen forcerad. ”Hur fan brukar jag andas?”

Hela jag vill sjunka genom marken och bara försvinna. Även om det aldrig händer.

Jag känner inte såhär jämt. Det gör jag inte. Bara när jag redan av andra skäl är nedsatt emotionellt. Jag lider inte av social fobi som faktiskt gör att folk kan bli isolerade mot sin vilja. Jag blir inte sjuk av de här situationerna. Men jag kanske kan kalla det social ångest? Eller så är det på något sätt är ett självvalt hat mot mänskligheten i stort. Alltså inte ett hat av enskilda individer. Men ett ständigt ogillande av de strukturer inom vilka människor placerar och därefter behandlar varandra och mig. Kanske inte självvalt. Men en analys med vilken jag inte kan sluta se världen. Ett par glasögon jag tvingades ta på mig som nu är omöjliga att lägga bort.


MipH

 

 

Sluta begränsa dig själv - var med på LIVE-kursen 'VÅGA LEVA'

Häng med varje dag 4-10 maj kl 19.00 för att lära dig mer om hur ACT-metoden kan hjälpa dig med din ångest

Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.