Min separationsångest och min brors död - Gabriel Aas

Min separationsångest och min brors död - Gabriel Aas

Jag har endast 1 minne av min bror som dog i leukemi, jag minns hur jag satt i min farmors gamla soffa, såg mina föräldrar sitta kring min bror som låg med dropp och tog sina sista andetag. Jag minns hur jag såg mina föräldrar börja gråta, jag minns mina föräldrars hulkande gråt, jag minns hur dem såg så fruktansvärd förtvivlade ut, hur deras hela värld rasade. Jag var 5 år och min bror hade precis mist kampen mot cancer. Vid endast 12 års ålder.

 Än idag så tänker jag tillbaks på minnen av min bror, och jag inser ofta att det enda starka minnet av honom är kvällen när han dog. När mina föräldrar pratar om hur varm och glad person han var, om hur mycket han älskade mig och mina syskon och hur mycket livsglädje som fanns i den lilla och så skadade kroppen. Så kommer det inte upp någonting för mig, jag kan knappt ens minnas hur han såg ut, hur han pratade och hur han var.

 Ofta så sitter jag och tänker att det är så sjukt sorgligt, att det enda minnet av honom är den värsta kvällen i mitt och min familjs liv. Jag tror att det var här någonstans min psykiska ohälsa började, hur jag plötsligt band en stor anknytning till min familj, och hur skört deras och mitt liv var. Här någonstans började min separationsångest.

 Jag har i perioder när jag varit liten kunnat sova borta, och jag har kunnat klara mig själv utan mina föräldrar. Men när jag efter studenten plötsligt befann mig utanför ett sammanhang, där jag helt plötsligt skulle ta egna beslut och plötsligt skulle infinna mig i ett liv utan mina föräldrar, så började allt. Jag minns hur jag helt plötsligt fick så mycket ångest inför att gå ut och vara utanför mitt hem att jag låg hela nätter och bara hulkade av grät, hur när mina kompisar ens pratade om att sova borta fick sån panik att jag helst bara ville dö.

 Än idag så lever jag med dem här känslorna, jag har världens bästa vänner som förstår mig och verkligen stöttar mig i det här, men oavsett så är det svårt att gång på gång säga att jag inte kan hänga med, hur svårt det är att inse att jag är inte den jag egentligen skulle vilja vara, den ultra sociala typen som är med på allt och alltid är öppen för nya saker utan mina föräldrar.

 Min dödsångest grundar sig också i en separationsångest, jag har också tidigare blivit lämnad alldeles för tidigt av min morfar som betydde allt för mig, det var också en upplysning om hur lätt min familj kan lämna mig utan förvarning, och det är det som jag har mest svårt med.

 Jag jobbar än idag och kommer nog alltid få göra jobba med mina svårigheter att bli separerad från nära och kära. Jag har min brors namn intatuerat på armen och jag planerar även att tatuera in min morfar någonstans på kroppen. För att varje dag påminnas om varför jag har valt att fortsätta leva trots min ångest, jag har valt att fortsätta för deras skull, för att min bror dog när han var 12 och att jag skall leva det liv han ville leva, hur mycket min morfar älskade mig och hur mycket han ville att jag skulle ha ett bra liv. För dem, för mina kära syskon Alexander, Theodor, Mathilde och Celine som är världens bästa syskon och som jag alltid kommer älska villkorslöst, för mina föräldrar som visade hur starka dem var när min bror gick bort, hur dem orkade leva vidare och fortsatte kämpa mot oss trots att det värsta som kan hänt precis hänt dem, för mina framtida barn och min framtida fru så skall jag fortsätta kämpa och fortsätta leva.

 För alla dem, skall jag och kommer fortsätta leva, trots min ångest. Min hjärna kanske ibland vill välja bort livet och bara avsluta det snabbt, trots det kommer jag att fortsätta leva, jag kommer fortsätta leva för alla omkring mig och för att mitt hjärta har valt livet.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.