Men pappa, varför gråter du inte? - David Enarsson
”Är du inte ledsen, pappa?”. Så frågade min lillasyster vår pappa dagen då mamma gick bort i cancer. Vi satt tillsammans i soffan och kramade om varandra. Pappa hade ringt till skolan och bett dem skicka hem oss. Jag var 11, min syster var 8 och jag minns tydligt pappas svar: ”Jo, visst är jag är ledsen. Men jag grät tidigare idag, innan ni kom”.
Det var kanske nära den där gången för 13 år sedan. Men jag har precis som många män med mig, hittills inte sett min pappa gråta. Eller för den delen uttrycka några former av blottande känslor så som ledsamhet, ångest eller oro. Hur kunde det bli såhär? Det som var så självklart för oss under barndomen. Friheten att få gråta rakt ut när vi inte fick precis det godiset som vi ville ha. Att obehindrat kunna lätta på trycket, oavsett vad.
Idag är det inte längre lika lätt. Det är svårt för mig att hitta till gråten. Särskilt om jag är med andra människor. Till och med när jag är själv får jag kämpa för att få fram tårarna. Därför har jag börjat gråt-träna. Jag tänder ett par ljus, startar Spotify och börjar leta efter något som kan tillåta mig att lätta på trycket. Ibland är det ABBA som gör tricket, och ibland är det bara ljudet av tystnaden som behövs.
Och jag märker att det är bra. Jag mår bättre, varje gång.
