Med risk för upprepning - Jenny Tistell
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Med risk för upprepning - Jenny Tistell

Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på svåra händelser att hantera. Som så klart bidrar till att man blir utmattad hela tiden, eller aldrig kommer ur sin spiral av utmattning och psykisk ohälsa.
För varje gång uppför berget blir stenblocket tyngre och kroppen mer och mer skadad.
När ger man upp?

Ibland måste man vara en soldat för sig själv, sa någon.
Jag har varit så jävla mycket soldat nu. Det finns inget ”ibland”.
Jag är så evighets trött.

Samhället är inte på mitt lag. Jag har inget lag. Jag måste spela själv. Navigera mellan regler och ramar och anpassa mig efter allas rekommendation och ordination. Intyg och beslut.
Allt i händerna på ett samhälle i vilket jag inte passade in.

Jag har skrivit och pratat nu om psykisk ohälsa. Berättat för så många om min resa i ensamhetens land. Om de där benen som var brutna som ingen fick se. Om hur jag gick med det där stenblocket uppför berget om och om igen på brutna ben utan att visa någon att det var svårt, tungt eller gjorde ont. Tills de gick av.
Idag kånkar jag ett stenblock med amputerade ben och proteser som vinglar.
Så gör jag det igen, samma dumma sak igen; låtsas som att jag kan gå helt perfekt på mina felanpassade proteser och släpa det där stenblocket med ett leende.
SÅ STARK JAG ÄR VA???

Det är som att jag måste bevisa mig nu. Så alla kan se att det långtidssjukskrivna, personlighetsstörda miffot är normal för tillfället. Hon jobbar till och med. För det finns nämligen inte plats för något annat. Det är det här som krävs för att skapa sig en tillhörighet här. Ett jävla stenblock och apmuterade ben som navigeras med stress och prestation tills man dör inombords och slutligen lägger sig ner. Kroppen stänger ner lite i taget. Tillslut är man orörlig.

Egentligen vill jag skrika: HJÄLP! HJÄLP MIG NU DÅ. Jag vet också vad som vore hjälpsamt, men det är inte tillgängligt. Jag är för frisk för det ena och för sjuk för det andra. Jag fick veta också att det kan vara bra att krascha några gånger så vård och andra myndigheter verkligen förstår och slutar ifrågasätta. Så man verkligen kan få tillgång till de proteser man faktiskt behöver och kan ha. Vad är egentligen sjukt och vad är egentligen friskt kan man undra. Så står man där i sin ensamhet och laddar för en ny vandring uppför berget.

Det är faktiskt sant, att jag egentligen inte har någon att vända mig till och jag står som ett litet barn med ett enormt tungt vuxenansvar på mina axlar. Jag vill bara skrika tills rösten tar slut, så någon måste göra något i alla fall. Men jag tystnar och går omkring och låtsas som att mina ben är som vilka ben som helst. Ler. Kämpar på. Biter ihop. Lite till och lite till.
Det ekar i mitt huvud: ”jag orkar inte mer nu”
Jag vill inte dö. Det är inte självmordstankar som ekar. Utan en evinnerlig trötthet som aldrig tycks gå över och hela tiden den där känslan av att snart ramla ihop. Sakta men säkert töms jag och dräneras och allt jag längtar efter är att få vila, stanna, sova…Så där som det var för några år sen när jag närmade mig mitt ras. Så frågar jag mig samma fråga nu som då: Hur många gånger ska man falla innan man når marken på riktigt?

Men jag reser mig upp på mina vingliga skavande proteser och kämpar lite till. Släpar mig upp fast allt skriker att det är fel. Men jag har inget val. Det här är vad samhället kräver av mig. Bit ihop nu!
Annars får jag inte ingå.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.