Maximerarna - David Enarsson
För något år sedan läste jag en artikel som delade in mänskligheten i två grupper: “maximerare” och “satisfierare”. Vilken fruktansvärt orimlig generalisering tänkte jag. Men ibland återkommer jag ändå till denna tanken och slås av att det kanske ändå finns ett uns av sanning i den.
Maximerare är människor med perfektionistiska drag. Ni vet de som alltid satsar på att på att få ett A på tentan. Oavsett hur mycket tid eller psykisk ohälsa det kräver av dem. Maximerarna är de som alltid spanar på det där gräset på andra sidan. Och som oavsett hur bra de har det alltid funderar på att fly fältet. För den där utbildningen, det där jobbet, eller den där partnern som finns på andra sidan är ju så mycket bättre än allt som är just nu. Satisfierare å andra sidan är inte lika upptagna med att utvärdera alla möjliga alternativ för att sedan välja det ”bästa”. Utan de nöjer sig i en allt större utsträckning med det de har. Satisfierarna slås regelbundet av tanken att de ändå har det ganska bra. Och att de val som de gör i livet är tillräckligt goda.
Jag tillhör den första av de här kategorierna, och kämpar ofta med att begränsa de här tankarna. Eftersom jag vet att de gör mig mindre lycklig och att de ibland kan vara rent av skadliga. För det som var spännande med den där artikeln var att satisfierarna på det stora hela var lyckligare än maximerarna. Trots att maximerarna i flera avseenden ”presterade” bättre än satisfierarna, så var de olyckligare i slutändan.
Det där gröna gräset spelade tydligen ingen roll. Och ibland är det viktigt att vi påminner oss själva om det.
