Måste man resa sig varje gång? - Pernilla Olsen

Man ska inte låta ångesten vinna, hur ofta hör man inte det? Kämpa dig igenom det jobbiga så kommer det kännas mycket bättre efteråt! Men om det inte gör det då? Om det känns skitjobbigt innan, under och efteråt, hur länge ska man tvinga sig själv att genomlida det bara för att ångesten inte ska vinna?  Gör den inte det ändå?

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så började jag spela fotboll igen efter 12 års uppehåll, det kändes roligt att testa igen. När ångesten började komma smygandes försökte jag att ignorera den, men fy vad det är jobbigt att hela tiden försöka komma på anledningar att fortsätta när det känns skit, rent ut sagt. När man kommer hem gråtandes efter en träning eller t.o.m. började gråta under träningen, hur peppar man sig själv då? ”Nä, men nästa gång kommer du inte att gråta! Det blir bättre”, jag väntade hela tiden på att det skulle kännas bättre medans det bara kändes värre och värre. Jag tror inte någon i mitt lag ville att jag skulle känna så som jag gjorde, men jag kände mig inte som en del i laget och när man har social fobi och ångest förstärks alla negativa känslor och förvrids. Så när jag började få känslan att jag inte kom in i laget, började jag få för mig att de inte ville att jag skulle det heller. Sen gick det vidare till att jag fick för mig att de inte ville ha mig där alls och plötsligt fick jag för mig att de verkligen började tycka illa om mig. Hörde jag de skratta var jag säker på att de skrattade åt mig eller om de såg på mig förvreds det till att de tittade snett på mig, även om de inte gjorde det. Jag började bli paranoid helt enkelt. Det blev för mycket. Jag blev nervös, vågade inte ta kontakt längre, för jag inte ville säga fel, jag vågade knappt ha bollen för jag ville inte göra ett misstag för om jag gjorde det skulle de säkert bli arga och hata mig ännu mer. Gjorde jag ett misstag började jag gråta och kunde inte släppa det även om ingen annan ens hade märkt det, jag får fortfarande ångest av att tänka på det.

Den enda lösningen jag till slut såg var att sluta. Även om jag visste om att det var ångesten som förvred allting och att det bara var i mitt huvud, så gjorde det inte det mindre verkligt för mig. Det var ju min verklighet även om ingen annan såg det. Ångesten fick vinna för att mitt huvud skulle få ro. I efterhand är jag ibland fortfarande ledsen för att jag tekniskt sett misslyckades, jag lät ångesten komma i vägen för min glädje för att spela fotboll. Det är inte första gången ångesten vinner och antagligen inte den sista. Jag har sagt upp mig från jobb, avslutat relationer och allt möjligt tidigare för någonting som egentligen bara finns i mitt huvud, en inbillning. Jag har dock aldrig gett upp utan en fight, jag har rest mig många gånger när ångesten har slagit ner mig blodig till marken. Men man är inte svag för att man väljer att ligga kvar någon gång, man är bara klok när man stannar upp och frågar sig själv ”Är det värt det? Är det värt att jag ska må så här dåligt?”. För mig var det inte värt det den här gången. Den här gången valde jag att ligga kvar, att lägga mig tillrätta till en bra film när jag ändå var där, jag valde att vara snäll mot mig själv för en gångs skull.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.