Livsfarligt läge - Frida Åsare
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Livsfarligt läge - Frida Åsare

Att ha ångesten som inneboende innebär på många sätt ett mycket påfrestande liv, och jag frågar mig allt oftare hur länge till jag orkar stå ut. Den där klumpen i halsen, oron i magen och blockaden i hjärnan - allt på samma gång. Känslan av att aldrig få slappna av, att ständigt påminnas om den psykiska smärtan, och att aldrig kunna känna genuin lycka längre än ett par sekunder… Så lever jag idag, och det är vidrigt.

Det faktum att jag kan skriva om min ångest, vara öppen med den och ge råd till andra, kan tolkas som ett friskhetstecken, att jag mår bättre och har tagit steg framåt i min sjukdom. Och det har jag kanske, men för mig har det alltid varit mycket lättare att hjälpa andra att må bättre än att hjälpa mig själv.

Jag hoppas att min öppenhet kan vara en tillgång för andra som mår likadant, lika eländigt som jag gör just nu. Du är inte ensam. Jag sitter också här nere på botten och viftar med vit flagg i desperat behov av en vändning.

Sjukvården brukar tala om att ångest inte är farligt och att det är en normal psykosomatisk reaktion, men ångest kan också vara totalt livsfarligt, det vill jag inte blunda för. Senast förra helgen blev min ångest återigen livsfarlig då mitt mående hastigt och kraftigt försämrades och ställde till bekymmer för mig och mina anhöriga.

De senaste dagarna har jag knappt orkat ta mig ur sängen. Det blir många tårar, och antingen hetsäter jag eller äter inte alls. Jag har inte tillgång till kraften som krävs för att kunna vara mitt bästa, gladaste, roligaste jag. Jag är inte ens i närheten.

När jag går in i perioder som denna, av kvävande ångest och djup oro, är min första instinkt att fly. Flyr gör jag enklast genom att rikta ångesten inåt, som hat mot mig själv. Bulimin får härja fritt, fysiskt självskadande känns mer lockande än någonsin och jag vill ha vodka, vodka, vodka. Tequila går också bra. Eller en bad boy som bekräftar att jag duger till åtminstone någonting. Jag vill så gärna döva mina känslor, samtidigt som mitt terapitränade förnuft säger att det inte är rätt väg att gå för att må bättre.

Hur många bensopiller jag än stoppar i mig, hur mycket alkohol jag än dricker och hur många kilon jag än går ner i vikt, så finns den här för mig. Hur många lugnande yogapass, stimulerande jobbtimmar eller peppiga vänträffar som jag än planerar in, så finns den kvar. Jag kan för tillfället varken undfly eller distrahera min ångest, vilket får mig att känna mig otroligt maktlös. Helst hade jag bara velat försvinna för att undslippa att varje dag vakna med tyngd i hjärtat och känslor av misslyckande.

Min psykiska ohälsa har gjort mig till en masochist. Min hjärna har betingat fysisk smärta med trygghet i och med att det flyttar fokus bort från den psykiska smärtan. Det är skrämmande och onaturligt, men logiskt för någon vars psykiska ohälsa fått frispel.

En god vän till min familj, som tidigare också drabbats av utmattningsdepression och ångestbesvär, gav mig stöttning efter mitt insjuknande och sa frekvent något extremt värdefullt till mig: acceptera.

Det tog lång tid för mig att acceptera min situation i utmattningsdepressionen, och så länge jag vägrade inse att min kropp och mitt psyke var utmattade förhindrade jag mig själv från att läka. Acceptansen måste komma inifrån, och det kan ta tid innan den är genuin. Först när vi accepterat läget och att livet nu en tid framöver kommer att vara annorlunda mot förut, så har vi lättare för att rehabiliteras.

Kanske är det mest effektiva sättet att hantera min ångest att just bara acceptera, och sluta försöka fly undan den med destruktiva medel. När acceptansen infinner sig, kan tyngden av min ångest förhoppningsvis lätta litegrann.

Även om det känns onaturligt, stretar jag nu inte emot. Jag försöker att acceptera ångesten och vet innerst inne att den snart kommer att dra förbi, trots att det just nu känns becksvart. Det är en förjävlig väntan som tär både på mig och på min familj, som oroar sig och mår dåligt för att de inte vet hur de kan hjälpa mig. Men vad som behövs för tillfället är bara tid, tid att läka. Och en hög dos acceptans.

Min historia är inte slut än, det finns så mycket viktigt att uträtta och spännande att uppleva. Jag räddades ur livsfarligt läge och fick psykisk första hjälpen i tid. Nu pekar jag långfinger åt döden och väntar ut detta tunga ångestskov.

-----
Vill du kontakta Frida? Gör det på 
Instagram: fridaasare
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.