Livet som starkskör, livet som trasig. - Malin Holmberg

Livet som starkskör, livet som trasig. - Malin Holmberg

Jag har faktiskt inget att klaga över egentligen. Det är det som är det värsta. Jag har kommit tillbaka efter mina sorgeår. Jag kan arbeta, jag har en kropp som fungerar och ett intellekt som tar mig genom livet. Jag har en bostad och mat på bordet.  Jag har fantastiska människor i mitt liv som jag litar på. Jag har mer än de flesta.

Men; jag känner också allt som händer med dubbel, kanske trippel styrka. Jag tänker längre och analyserar djupare. Jag tar in, ser och hör allt på en gång.

När jag känner livet i mig som Madicken sa; då känner jag det så intensivt. Jag blir euforisk och allt är underbart. Men när jag som nu bara möts av motgångar då är känslan av lycka helt omöjlig att ens föreställa sig.

Det suger i magmunnen som om en tomhet ekar där bakom. Som ett svart hål som vill svälja mig hel och jag som krampaktigt håller mig fast i kanterna med fingertoppar som vitnar allt mer.

Jag blir nervös och jag funderar och funderar, jag undrar vad det är som sker och jag går baklänges på min väg av tillfrisknande, fast i snabbspolningsläge liksom. Fast backward. Allting kommer tillbaka som en flodvåg av sorg. Varför skulle hon gå? Varför skulle han dö? Varför skulle allt hända samtidigt och varför i helvete drabbar allting mig och min familj? Vad är det för fel på mig? Hur kunde jag vara så jävla dum? Hur kunde jag vara så jävla elak? Varje litet eller gigantiskt feltramp jag gjort under mitt liv kommer tillbaka.

Varför kan jag inte förmedla känslorna vidare? Varför kan jag inte vara starkare?

Jag sätter mig ner vid datorn och försöker skriva ner det jag tänker på. Det jag blir arg över. Vad som helst, det som försiggår inuti mitt huvud eller det som försiggår i världen utanför. Vad som helst. Men efter en halvt genomarbetad debattartikel eller krönika raderar jag, därför att det slår mig att orden inte betyder någonting alls. ”Vad vill jag säga med det här?”, ”Vem bryr sig om vad jag tycker?” och kanske framförallt, ”Vem fan tror jag att jag är som tror att någon skulle vara intresserad av min åsikt?”

Det är så jävla meningslöst. För vad jag än gör för att bara hålla näsan över vattenytan struntar både näsan och vattenytan i. De kommer gå varandra till mötes i alla fall, om inte nu så senare och om inte senare, så någon gång. Det värsta med att bli friskare efter en depression och utbrändhet är att faran alltid lurar bakom nästa hörn.  Du vet hur jävligt det är när det är som värst. Du vet aldrig när det kommer för att omfamna dig igen. Vilken motgång kommer vara nästa sista droppe som bägaren rymmer?


Imorgon kommer det säkert vara bättre. Och om inte imorgon så dagen efter det. Men det är en maktlöshet att veta att minsta lilla motgång får mig att vilja dra täcket över huvudet och inte gå upp. För jag har ingen kontroll över när de motgångarna kommer. Jag har heller ingen makt över när det blir medvind. Alltså, kontentan är att högkänslighet är ett ok att bära. Det är en fördel också ja, absolut. Men just idag är det ett ok och under många andra dagar kommer det vara ett ok. Just därför att jag inte har kontroll. Många skulle säga att just det där att jag ändå går upp ur sängen trots att jag inte orkar faktiskt är en seger. Ja kanske, men det känns inte så. Sådana här dagar känns det mer som om jag inte är värd luften jag andas. Att jag bara gör fel. Att jag säger fel, tänker fel och att själva känslan jag skriver om nu är fullkomligt ointressant. För vem bryr sig om det här egentligen? Hur gör detta någon som helst skillnad för världen?

Jag hade kunnat läsa igenom det här nu och trycka på ctrl + a och sedan delete.

Men jag orkar inte påbörja ytterligare en text idag.

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.