Livet är för kort för att vara sin diagnos - Alexandra Lundström

Livet är för kort för att vara sin diagnos - Alexandra Lundström

Livet kom emellan. Jag har inga ursäkter gentemot mig själv, er eller ångestskolan. Depressionen tog över mig innan jag ens hann blinka och trots att jag hade 1000 saker att skriva om så har mitt huvud varit blankt. Tomt. Och detta har varit den största anledningen för min frånvaro.

Ibland funderar jag över hur min personlighet hade yttrat sig om jag inte led av psykisk ohälsa. Många gånger när jag faktiskt upplever ögonblick där varken min borderline eller alla problem som hör därtill är närvarande så känner jag faktiskt knappt igen mig själv. Jag ser nämligen min borderline samt alla de återkommande problemen med ätstörningar, självskadebeteenden, beroenden, och depressioner som en del av mig. Kanske är det fel, kanske borde jag försöka skilja mer på min personlighet, mitt jag, snarare än att blanda ihop det med en diagnos. Men det är en utmaning när hela livet präglats av att diagnosen styrt inte bara mitt känsloliv, utan allt. Det har varit avgörande för huruvida mina relationer utvecklats, hur min personlighet har speglats, hur mitt agerande avgjort olika situationer. Jag har mer eller mindre alltid svängt, alltid haft diagnosen som ett svart täcke lutandes över mig, och då är det svårt att veta vem som egentligen är jag. Vem är Alexandra utan allt det dåliga, mörka?

Jag tror att jag hade skrattat mer. Redan nu är jag en person som ler ganska mycket, men trots detta är det sällan jag skrattar genuint. Ni vet, sådär bubblande så att syret tar slut efter flera minuters krampanfall där du absolut inte kan sluta skratta? Jag skrattar nästan aldrig på det sättet. Snarare måste jag väl vilja säga att mitt skratt är en social konstruktion, ett sätt för mig att visa att jag uppskattar det någon annan precis sagt. Jag skrattar medvetet när jag egentligen bara vill släppa hämningarna och skratta tills jag kippar efter luft, men det går inte. Och skulden lägger jag på min problematik.

Men, som sagt, jag tror jag hade varit en skrattig person. Jag hade varit nyfiken på livet och ätit mycket efterrätter utan att bry mig om varken den normativa utseendefixeringen som pågår i världen eller huruvida mina lår rör varandra. Mitt hår hade varit busigt trassligt, mina pigment hade sugit åt sig all sol och gjort min hy sommarkysst då jag hade varit ute konstant. Jag hade varit på festivaler, rest, träffat människor, lagat mycket mat, läst, inrett, bestigit en bergstopp, dykt med hajar, skapat minnen för livet. Skrattat. Skrattat så att magen hade gjort ont.

Nu sitter jag istället här och skriver om allt jag vill göra istället för att göra det. För jag kan inte.

Mina ben förmår sig inte att röra på sig i den mån min hjärna säger åt dem att göra. Vissa dagar vill de knappt bära mig till toaletten eller duschen eller någonstans. Hjärnan vill så mycket och skriker åt mig att livet susar förbi, att jag är i mina bästa dar och att jag kommer ångra allt när jag ligger där på dödsbädden utan att ha upplevt allt jag drömmer om.  Den skriker och skriker men ångesten som jag bär på, mörkret som inte ens förmår sig att låta mig röra en lem, tar över. Alla drömmarna pressas in i en mörk vrå där de sakta vissnar, en efter en, medan det svarta tar sig in i alla mina nervsystem och delvis stänger av dem, vissa dagar helt och hållet. Vissa dagar hade jag lika gärna kunnat vara död.

Men ibland så kommer den riktiga Alexandra fram. Under en veckas ledighet har jag nu faktiskt sett lite skymtar av henne. Jag har sett henne leendes i spegelbilden efter en hel dag utav cyklande i huvudstaden. Jag har sett henne i selfies jag lagt ut där hon sitter i fotbollströja för att stötta pojkvännen trots att hon aldrig riktigt förstått glädjen i fotboll.  Jag har sett speglingen av hennes lysande blick i pojkvännens ögon när han berättat att han älskar henne.

Så, hon finns fortfarande där. Hon kryper sakta ur skalet den djupa depressionen stängt in henne i samt så försöker hon locka ur alla drömmar som sovit i den mörka hörnan i huvudet ett tag. Jag tror på att jag kan bli som henne en dag, att trots den kroniska sjukdomen så kan det en dag istället bli mörkret som är instängt i hörnan medan resten av hjärnan frodas utav ett paradis gjort av drömmar.

Jag tror på att något som är kroniskt inte behöver förbli kroniskt.

För jag vägrar vara min diagnos.

-----
Vill du kontakta Alexandra? Gör det på Instagram: @alexandrakorsgaard
Mail: [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.