Låt oss finnas - Fanny Vinsavaara

Låt oss finnas - Fanny Vinsavaara

Ett annat ord för skräck, skolstart. De flesta barn och ungdomar har börjat skolan den här veckan. För de flesta är det nervöst och pirrigt. En del ser fram emot att komma tillbaka till sina kompisar, andra ska träffa nya kompisar. Och så har vi den här skalan som jag tillhörde när jag gick i skolan. Vi som vill spy på morgonen för att paniken blir för påträngande. Vi börjar flera veckor innan skolstarten att älta om det verkligen är värt risken att gå dit. Nya lokaler, nya människor, nytt av allt. Eller det gamla vanliga alldeles för bekanta lärarna, eleverna och klassrummen. Det vi är bekanta med kan vara lika skrämmande som det nya. Egentligen är det inte själva skolan eller personerna i skolan  som skrämde mig mest utan alla momenten. Gå från olika klassrum, raster, dom löjliga lära känna varandra övningarna som lärarna ska envisas med att göra varje år, matsalen, upprop, insikt att jag kommer inte få något betyg om jag inte redovisar inför klassen, idrott på schemat och framförallt vägen till skolan. Alla dessa moment var som stora berg som ställdes framför mig sen blev jag lämnad att själv klättra över dom ovetande om hur höga dom faktiskt var.

Jag är säker på att alla skolor är medvetna om att det finns ungdomar som har samma problem som jag hade under mina skolår. Och jag kan inte sluta undra över hur det trots denna vetskap fortfarande inte läggs ner mer ansträngningar på att faktiskt förstå och försöka inse att det här gör inte vi för att vara jobbiga eller slippa gå i skolan på grund av lathet. Vi är livrädda för att göra vuxenvärlden besvikna och det finns inget hat i världen som kan beskriva det vi känner om oss själva när vi misslyckas med sånt som ni anser självklart att klara av. Vi ser att ni tycker vi är jobbiga. Ni säger att ni tar hänsyn men gör ni det? Missförstå mig inte nu, jag vet att att ni egentligen vill väl. Men det här är så mycket större för oss än vad ni kan föreställa er. Och det är inte bara första skoldagen jag pratar om nu.

När jag gick i skolan så var det som att läraren spelade på att första skoldagen är alla rädda och nervösa. Det går över. Ibland fick man till och med lov att vara rädd och nervös hela första veckan. Men sen kommer kraven. Då ska man klara av att delta i idrottslektioner trots att man inte ens vågar byta om framför sin familj hemma. Man ska klara av att redovisa inför klassen, och läraren är naturligtvis generös och låter mig redovisa inför en mindre grupp. Tanken är fin men det hjälper inte tyvärr. Sen ska man äta också. Matsalen var till och med värre än idrottshallen tyckte jag. Självklart tittar alla på mig. Jag äter konstigt, jag spiller mat, jag kommer tappa tallriken. Jag går hellre hungrig och få huvudvärk och blir sur av trötthet än utsätter mig för skärselden.

Idag när jag är äldre och dagligen möter dessa rädda ungdomar så hamnar jag konstigt nog i en läskig spiral. Jag känner deras oro och ångest och jag vill bara ta den från dom och bära den själv. Att låta barn och ungdomar med social ångest slippa alla läskiga situationer hjälper dom inte. När jag var 16 år trodde jag att allt blev bättre om jag gömde mig. Det blir det inte. Men det måste finnas en balans. Släng inte ut dom till vargarna, det förstör mer än det hjälper. Vi måste anpassa och kompromissa. Låt oss med rädslor själva våga saker. Det kommer inte gå fort men det kommer gå. Så snälla, tappa inte bort alla rädda och ängsliga ungdomar. Låt dom inte gömma sig, låt dom finnas på deras villkor.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.