Lämnad av de som lovade att stanna - Alexandra Lundström

Lämnad av de som lovade att stanna - Alexandra Lundström

I mitt liv har förlusterna varit många. När jag tittar tillbaka på min tidslinje så kan jag spåra förlusterna hela vägen tillbaka till min födsel, av dem som skulle vara min säkerhet, min trygghet, min familj.

Hela uppväxten var ett enda stort tumult där sporadiska relationer till familjemedlemmar inte var något ovanligt för min del. Jag tvingades till isolering i perioder av en mamma som inte kunde hantera relationer utan lät sina egna känslor gå ut över den som stod henne närmast – mig. Jag lärde mig tidigt att ingenting var säkert när det kom till den trygghet som andra barn såg som en ren självklarhet, då flera familjemedlemmar dök in i mitt liv för att senare upphöra likt ingenting hade hänt, både genom min moders problematiska beteenden men också för att de själva inte kände för att ta det ansvaret de egentligen skulle besitta. Detta skadliga beteende ärrade mig redan som barn då jag hade yttersta svårigheter att etablera djupgående relationer i mitt liv, och som jag tidigare nämnt, blev mobbningen ett stort moment i vardagen. Vänner som jag trodde mig kunna lita på visade sig om och om igen endast dansa efter vindens riktning och ensamheten blev något som hörde till vanligheterna ju längre åren gick.

En kväll bröt jag mig loss, och när jag sedan stod där som tonåring, förvirrad och identitetslös, blev jag ett lätt offer för människor. Jag visste varken ut eller in då jag under många år levt under psykisk misshandel, och gjorde mitt bästa för att dämpa de problematiska impulserna och beteenden som uppkom när jag helt plötsligt skulle ställas om till en normal verklighet. Det blev ett återkommande moment att få höra att jag inte dög till eller var bra nog, då jag inte levde upp till folks förväntningar med mitt introverta blyga beteende och känslosvall som ofta visade sig i raseri eller panikattacker. Den första fosterfamiljen som tog sig an mig, klarade av det i ca 5 månader. Den andra familjen, trots att de hyste mig mycket kärlek och omtanke, klarade av 1,5 år. Familjemedlemmar fortsatte vara ett sporadiskt orosmoment då jag i perioder kunde tyckas klara av det hyfsat bra, för att sedan åter igen bli besviken då de lämnade mig. Och det som gjorde hela situationen värre, var att jag konstant fick höra att det var mitt fel. Jag brydde mig tydligen inte tillräckligt, jag tog inte tillräckligt mycket ansvar, jag anpassade mig inte så som de tyckte att jag skulle göra.

Jag var 15 år. Ett barn, om ni skulle fråga mig idag.

Och att få höra som en ung tonåring av samtliga vuxna att det var MITT fel att de vände på klacken och stack, är något som bryter ner en till skosulorna. Jag kände mig som ingenting i dessa situationer, och om jag kände något annat, så var det självhat.

Trenden fortsatte att växa genom åren, och desto mer jag försökte hålla kvar personer, desto sannolikare var det att de tillslut skulle ge sig av. Min diagnos täcker detta beteende med förklaringar som har sina samband med mitt förflutna, och idag förstår jag hur mitt beteende har rötter i osäkerheten som barn, men trots förståelsen sitter rädslan ända in i benmärgen – jag dör hellre än att bli lämnad.

Och visst, det låter otroligt idiotiskt att man skulle driva personer längre ifrån en om målet är att hålla dem kvar, men på något sätt så har jag alltid lyckats. Jag tror att mina problematiker blommade ut efter en våldtäkt av den första pojkvännen, och som dessutom utnyttjade mig under lång tid även efter att han lämnat mig. Innan denna händelse var jag rädd för konfrontationer samt att dem jag brydde mig som skulle lämna, men efter händelsen ändrades något och jag tycktes strypa varenda person jag brydde mig om i desperation och i mån om att de inte skulle försvinna från mig.

Vänner lämnade en efter en och partnern jag träffade efter min första fick en stor betydelse i mitt liv då han konstant var den som stod vid min sida när alla andra stack, och under denna tid så blomstrade min emotionella instabila personlighetsstörning. En person som lider av detta har ofta svåra tankar om att bli lämnad, och vare sig det är inbillade scenarion eller verkliga, förblev resultaten i mitt fall alltid detsamma. Raseriutbrott som resulterade i hot och fysiskt våld, konstant kontrollbehov, manipulerande beteenden, avundsjuka samt extrema panikattacker. Som ni säkert förstår var han tillslut tvungen och manad till att lämna mig, vilket jag minns som bland de mest smärtfylldaste tillfällena i mitt liv. Trots att jag nyligen hade blivit utskriven från ett behandlingshem och ansågs vara ”frisk” så försvann all mening med mitt liv. Jag exploderade i känslor och var under en längre period helt oförmögen till att agera logiskt, allting var styrt utav dem extrema bergodalbanorna som bestod av allt från hat till sorg. Detta tog hårt på dem vänner jag hade lyckats etablera under den perioden, och när jag sedan träffade den människa jag idag är tillsammans med och återigen verkade gå tillbaka till mina problematiska förhållningssätt till just kärleksrelationer så fick bland annat min dåvarande bästa vän nog. Och jag förstår varför.

Det jag kan säga om detta är att om det är fruktansvärt att bli lämnad och inte förstå varför, så är det nog värre att faktiskt veta. Att vara medveten om hur du sakta driver folk bort från dig själv, och se slutet innan det ens hunnit börja, utan att kunna göra något åt det. Att inför varje ny relation få scenariot uppspelat i huvudet där de lämnar dig. Att få höra fina ord, att till och med få höra jag älskar dig, och inte kunna tro på det för att du enbart hör alla de 100tals människor som sagt exakt likadant före dem för att sedan försvinna. Att titta tillbaka på en mamma, pappa, familjemedlemmar, fosterfamiljer, vänner och partners som hävdat att de brytt sig om dig och sedan bevisat motsatsen gör det oerhört problematiskt att lita på nya människor, som då i sin följd även dem kommer lämna för att man vägrar tro dem och behandlar dem därefter. Det är en ond cirkel utan slut, och för varje människa som lämnar tror man att man ska skapa sig något sorts pansarskydd, något som kanske gör en mer tålig, kanske mer van, men tyvärr så växer sig endast rädslan större och knivhuggen i bröstet är vassare än någonsin när man förstår att människan inte längre vill inkludera dig i dennes liv.

Jag drömmer mardrömmar, spelar upp skräckscenarion och förväntar mig alltid det värsta av människor. Jag får svårt att andas bara av tanken att personerna jag älskar mest skulle få för sig att lämna mig. Jag längtar efter nya värdefulla relationer men vägrar att ta steget ut då ingenting som jag har en ytlig relation till kan skada mig på samma sätt som en djup. Jag saknar mina fina fantastiska vänner varje dag, men låter bli att höra av mig i rädsla om att driva dem längre ifrån mig. Jag försöker svälja tårarna som uppstår när jag återigen får tankar om att bli lämnad, i rädsla om att min partner ska känna sig kvävd.

Jag är bara så fruktansvärt rädd för att bli lämnad av dem som lovade att stanna.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.