Se föreläsning

Kontraster - Anina Hietala

*anina hietala panikångest prestationsångest

Jag vill visa er två bilder på mig, från helt olika dagar, en dag var bättre och en annan var inte lika bra.

På denna bilden hade jag nyss cyklat 100 kilometer och avslutat en Svensk Tjejklassiker. Här brinner mina ben och lyckan känns inte riktig. Jag tränade en gång innan och då cyklade jag 7 kilometer, cykeln var ny och byxorna köptes dagen innan. Jag trodde aldrig att det skulle gå men i 100 kilometer och sprutande tårar så tog jag mig igenom det. Absolut inte på någon rekordtid men det sket jag i fullständigt. Mamma och pappa stod och hejade på och det första jag skrek när jag såg dom vid mållinjen var: FÖR I HELVETE MAMMA!

Här var jag oövervinnerlig.


Här är jag för någon dag sen.

 

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag skulle spela volleyboll med skolan och det slutade med en tripp till akuten för panikångest. För några dagar sen var det dags igen och jag tänkte att: nu klarar jag det här. Idag är jag starkare och jag ska göra det. Och sen frös hela kroppen. Det hände igen. Jag stod och var med men kroppen gjorde ingenting jag ville att den skulle. När bollen kom flygandes mot mig reagerade inte ens kroppen förens den låg på marken bredvid mig. Rädslan av att göra bort mig brann i hela kroppen. Det kändes som om jag skulle spy och svimma. Tårarna bara rann och hela kroppen jobbade emot mig. Jag får ögonkontakt med en klasskompis som viskar om jag är okej. Jag skakar bara på huvudet och tittar bort. Jag ville bara springa därifrån och aldrig se mig om igen. Springa tills jag kom fram till något som var vettigt. Men tanken på att alla skulle stirra om jag gick var minst lika jobbig så där stod jag. Efter 20 minuter gick det inte längre, jag går långsamt ut därifrån in på toaletten och där inne brister allting. Tårarna slutar inte rinna och jag får inte luft. En klasskompis kollar läget och frågar om hen ska hämta någon. Den enda som kommer upp i huvudet är en av mina lärare. Varför vet jag faktiskt inte. Jag går ner i ett av omklädningsrummen och fortsätter gråta tills hon kommer och lugnar mig. Där satt jag, 22 år gammal, bölandes och behövde ha min lärare bredvid mig som konstant påminner mig om att andas.

Jag kom hem efter skolan, berättade för min pojkvän om vad som hänt och han bäddade ner mig i sängen bland filtar, täcken och mitt gosedjur som jag köpte i London. Kanske låter fjantigt att använda gosedjur ibland när en är 22 men då får det vara så. Sen somnade jag.

Jag fick panikångest igen. Och det känns som ett sånt jävla misslyckande. Jag tycker ju att jag har kommit så långt. Jag cyklade 100 kilometer men kunde inte ens vara med och spela volleyboll på skoj. Att gå till skolan dagen efter kändes så jävla pinsamt men ingen sa något, trots att hur många som helst visste att jag mådde piss igår. Det var okej att visa sig svag, ingen krävde något svar på varför eller tittade snett på mig dagen efter.

Daglig påminnelse: Panikångest är inte farligt.

En dag ska jag kunna spela volleyboll. Men idag är inte den dagen.