Se föreläsning

Konsten att lyssna på sin kropp - Sandra Wagenius

*sandra wagenius psykisk ohälsa

Det fanns många varningstecken som jag ignorerade i en väldigt lång tid innan jag kraschade. Jag hade lyckats hålla uppe den lyckliga fasaden i flera år. Eller, för den som inte låter sig luras så lätt så syntes det nog på mig att jag mådde skit rent ut sagt men jag vill gärna tro att jag lyckades lura de flesta i min omgivning.

Jag jobbade fem dagar i veckan och festade två-tre dagar i veckan, och så såg veckorna ut 52 veckor om året i några års tid. Jag vilade aldrig. Eller förresten, det är inte alls sant, någon vecka då och då sa kroppen ifrån och jag var sängliggande i sju dagar i streck pga. utmattning. Problemet var bara att jag kopplade inte att jag hade kört slut på mig själv, för jag hade ju även fysiska besvär de här veckorna som jag var sängliggande, och alla människor blir ju sjuka ibland, förkylningar och magsjuka hör till det normala. Och när den där veckan hade gått så mådde jag jättebra igen och var tillbaka i samma bana. Jag stannade aldrig upp och tänkte efter hur jag egentligen mådde, för jag ville inte känna.

Men till slut började kroppen säga ifrån på riktigt. Ångestattackerna kom tätare och tätare, och jag försökte göra allt för att ingen skulle märka dom. Jag minns dagar då jag stod i hissen på jobbet och tårarna rann ned för kinderna, och när hissdörren öppnades och jag skulle kliva in på kontoret så tog jag ett djupt andetag och satte på ett stort leende på läpparna. Ibland kände jag att tårarna var påväg från ingenstans när jag satt vid mitt skrivbord och då var det bara att springa till toaletten och låta tårarna som behövde komma komma och sen gå ut och fortsätta som att inget hade hänt.

Fake it until you make it heter det ju, och jag trodde verkligen att jag kunde fejka mig till att må bra, och det funkade i perioder men någon gång kommer verkligheten ikapp. Den där berömda ryggsäcken som man fick höra om i ung ålder, den fylldes på och fylldes på tills det inte gick mer och då bröt jag ihop utan att veta varför.

I samband med anställningen fick jag göra ett hälsotest som innebar prover av alla dess olika slag men även fylla i en undersökning om vanor och hur jag mådde. Jag tänkte att för en gångs skull så ska jag känna efter och vara hundra procent ärlig mot mig själv. När jag var färdig och läkaren hade läst igenom mina svar så tittar hon upp på mig har har en sådan genuin och bekymrad blick som jag inte hade sett eller känt på många många år och frågade - “men herregud, hur mår du egentligen?!” och då brast det för mig. Där satt jag framför en för mig okänd människa och grät och hyperventilerade i säkert en kvart och kunde inte få fram ett ord. Hon sa åt mig att jag skulle söka mig till en psykolog och få hjälp med mina psykiska besvär och jag lovade henne att göra det. Problemet var bara att när jag vaknade upp dagen efter, efter att ha sovit skönare än vad jag hade gjort på länge, så mådde jag bättre än någonsin. Jag tänkte att det kanske bara var det där nervsammanbrottet som behövdes så jag sökte mig aldrig till någon psykolog, och jag fortsatte med min vardag.