Känner du igen dig? - Sofia Olsson

Känner du igen dig? - Sofia Olsson

Varför förstår inte jag? Varför har alla andra så lätt att lära sig och hänga med? Men inte jag..

Kan jag inte koncentrera mig? Vill jag inte? Kan jag inte?

Eller vad är det frågan om?  Kanske är jag bara löjlig!

Kanske är mina tankar någon annanstans än där de borde vara?

I alla år har dessa funderingar snurrat runt i min hjärna. Är jag blond på riktigt? Bara dum? Trög?

Det känns som all information jag hör och ser går in på ena sidan och ut på den andra.

Minnen… jag kommer ofta inte ihåg och har svårt att minnas. Det är ofta som jag känner mig som ett stort frågetecken …det känns inte som att jag har koll på något. Allmänbildning, vad är det?

Och bråttom, är bara förnamnet. Jag har alltid bråttom och det ska gå så snabbt som möjligt, gärna påbörja flera saker samtidigt. Stressad och rastlös på samma gång.

Hur går det ihop? Är det någon mer än jag som känner igen sig?

Ställer jag för stora krav på mig själv?

För att inte prata om mitt kontrollbehov och mina rutiner! Jag skulle kunna leva på ett och samma schema jämt. När jag vet vad som kommer att hända och förbereds ordentligt mår jag som bäst! Händer något utanför ramarna kommer ångesten och oron direkt.

Ända sedan jag varit liten har det vart såhär.. Är det en diagnos? Eller har jag bara lite svårare för mig och får kämpa lite mer än andra? Det kanske bara är så här och inget att oroa sig för.

Jag har alltid skött mig i skolan, gjort det man ska och alltid varit på lektionerna. ”Duktiga” flickan som skötte sig men som gärna gömde sig och inte sa ett knyst. Jag har klarat mig, men jag har aldrig någonsin gått i grupperna i skolan ”där dom som var duktiga och hade lätt för sig” gick i en egen grupp. Jag gick i gruppen som behövde lite mera hjälp och de som inte alls var lika duktiga. Jag har kämpat i stort sett på varenda lektion, fått anstränga mig för varenda mattetal för att kanske förstå hur det hänger ihop. Jag har pluggat glosor i timmar för att minnas vad orden betyder men som sedan glömdes bort lika fort som de lärdes in.

Jag har aldrig gillat att stå i centrum eller att få uppmärksamhet snarare tvärtom, jag gömde mig gärna bakom och gjorde allt för att inte få uppmärksamheten. Kanske för att jag alltid ha känt mig sämre än alla andra. Och jag rodnade, så fort jag fick all uppmärksamhet. Hemskt! Jag ville bara sjunka genom jorden!

Däremot har jag aldrig haft svårt att få kompisar och jag har alltid hängt ihop med flera.

När jag var riktigt liten var jag tydligen aldrig blyg och ville gärna prata. Konstigt.

Ensamheten i kroppen, att alltid fundera på vad som är fel? Ska det vara såhär? Är jag annorlunda? Eller är det helt normalt? Dåligt självförtroende?

Oron i kroppen har nog alltid funnits där, jag har alltid känt av läget och hållit mig tillbaka. Medan många kanske har uppfattat mig som social och glad. Konstigt det där, hur man kan känna på insidan medan andra upplever något helt annat.

Oro, ångest och känslor är något man känner men ofta inget man kan ta på.


Jag skulle uppskatta om det är fler där ute som känner igen sig i min berättelse och som vill dela med sig av hur ni känner och om ni har fått någon hjälp ❤️ kontakta mig gärna. kram

-----
Vill du kontakta Sofia? Gör det på 
● Instagram: @sofiaolsn & @jagkanbaravarajag 
● Facebook: @Sofia Olsson 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.