Jag vill skriva om guld och gröna skogar... - Simone Lagerqvist

Jag vill skriva om guld och gröna skogar, men jag kan inte. - Simone Lagerqvist

Jag vill så gärna skriva, skriva om höstens vackra färger, om kylan som börjar komma och om det galna upptåg som ständigt sker. Jag vill skriva positiva saker, dels för att skänk glädje men också för att förmedla hopp. Men det är svårt att vara hoppfull och glad när det mesta i ens liv är mörkt och svart.

Alla hamnar vi i våra svackor här i livet, vissa är som mindre dalar och andra känns som om man befinner sig i avgrunden av världen. Där någonstans befinner jag mig nu, i något mörkt och en ond cirkel. Någonstans där nere man tror att botten är nådd och att det inte går att bli sämre än vad det är. Och kanske är det så, det blir inte sämre än vad det är nu. Men det är också bra för då vet jag att den enda vägen är uppåt, det går inte att sjunka längre. Jag vet att nu börjat den snirkliga och krångliga vägen upp mot ytan igen. Om den är lätt, svar nej? Handlar det om att släppa på den lilla kontroll jag har, svar ja!

Nu kan resten av inlägget bli triggande då jag kommer skriva om destruktivitet. Orkar du inte läsa eller känner att du lätt påverkas så uppmanar jag dig att sluta läsa här! Det är okej, du kan inte bära allt på dina axlar.

Vill jag släppa på kontrollen, nej! Jag vill ha kontroll över det enda jag kan kontrollera när jag mår dåligt, min kropp. Och när jag menar att jag kontrollerar min kropp så handlar det om mat, jag kan välja vad jag vill eller inte vill äta. Jag kan välja om jag ska äta massor med mat eller om jag inte ska äta något alls.

Ja, jag är sjuk i en ätstörning. Den är inte specificerad men den finns där. Den har funnits sen jag var 12 år och tappade greppet om livet första gången. Det är min lilla snuttefilt som jag använder mig utav när inget annat funkar. Rent logiskt vet jag att jag mår sämre om jag inte äter, att känslorna blir starkare och ångesten högre. Jag vet det och jag kan säga det till vem som helst, men jag kan inte tillämpa det på mig själv. Jag snuttar på min anorektiska snuttefilt så länge jag kan för att sörja det jag för tillfället sörjer. Den förbannade snuttefilten kommer jämt tillbaka och hjälper mig (tror jag). Och det är så förbannat svårt att vara logisk mot sig själv för jag vet ju allt vad jag borde göra. Men jag väljer svälten, min snuttefilt. Jag väljer den så fort något går emot mig eller när livet blir tufft.

Hjärnan vet att svälten inte hjälper medans kroppen och egot ser en vinst varje gång jag stått över en måltid eller när jag gått en dag utan att behålla någon mat. Jävla komplexa hjärta och dumma egoism!! Jag vet ju så mycket bättre än såhär.

Samtidigt får man försöka att acceptera att läget är som det är, jag vet att det blir bättre. Och jag har aldrig låtit det gå så långt så att det destruktiva helt och hållet tagit över mitt liv.

Jag vet att det kommer bli bättre, det vet du också. Livet är inte alltid mörkt och svart, man ligger inte alltid i avgrunden och väntar på att mörkret äter upp en. Det finns ljusglimtar och det finns hjälpande händer. Även om det är svårt att ta in eller ta hjälpen som erbjuds så är det alltid värt det. Du är värd det! Jag är värd det!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.