Jag vill bara få känna något - Fanny Jaensson

Jag vill bara få känna något - Fanny Jaensson

274 dagar sen och 13 timmar, det är 9 månader.

9 långa månader sedan jag sist satt med ett rakblad i handen.

9 månader sedan den fysiska smärtan tog över den psykiska.

9 månader sedan jag äntligen fick känna något.

Jag saknar det. Jag saknar det väldigt mycket. Vi människor gör allt för att inte skada oss, vi har hjälm när vi cyklar, bilbälte i bilen, skydd vid hockey, säkerhetsväst vid ridning. Det är uppenbart att vi inte vill utsätta oss för någon form av fara eller smärta. Hur kan en människa då vilja skada sig själv? Eller rättare sagt, skära i sin egna hud?

När jag var yngre ramlade jag omkull med cykeln, jag kom ihåg hur ont det gjorde, hur jag skrapade upp hela benet. Jag grät och grät, jag var otröstlig. När jag skar mig i tummen som 12 åring skrek jag av smärta. Kniven slant från moroten och träffade mig istället. Det blödde mycket, och det gjorde så satans ont. När jag som 14 åring satt och skrapade med en penna mot mitt ben, grät jag. Det gjorde ont, det sved och en droppe blod kom. När jag var 16 år satt jag med ett rakblad och skar mig så djupt i armen att blodet sprutade, jag hade antagligen träffat en ven. Jag grät inte, jag skrek inte, jag bara satt där. Tom på känslor och lät den olidliga smärtan i armen fylla min kropp. Just då kände jag inte all smärta inombords, just då...var jag fri.

Det har gått 9 månader sedan jag slutade med mitt självskadebeteende. 9 månader sedan jag slutade vara beroende av att skada mig själv. Beroendet som hade tagit 5 år av mitt liv, och förstört stora delar av min kropp. En bebis som skriker får ofta sin napp eller sin snuttefilt. Min snuttefilt, var mitt rakblad. Det var den enda som fanns där för mig när allt var kaos. Jag har aldrig varit bra på att hantera känslor, och med tanke på min borderline så har jag ett överflöd av känslor. Jag visste inte hur jag skulle hantera det när jag blev så arg att jag explodera, så besviken att hela världen tappade sitt syfte eller så ledsen att det inte fanns något att leva för längre. Men genom att ta fram mitt rakblad så kunde jag kontrollera alla känslor som for runt som en orkan i kroppen. Samtidigt som blodet flödade, kom känslorna ut. Jag kunde äntligen andas. Jag hade spräckt hål på min lilla bubbla och för första gången på dagar kunde jag ta ett djupt andetag. Tomheten i min kropp ersattes av fysisk smärta. Adrenalinet flödade, jag kunde äntligen slappna av, jag ville ju bara få känna något.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.