Se föreläsning

Jag kan äntligen förstå vem jag är på riktigt - Malin Olsson

*malin olsson adhd självskadebeteende

Jag har alltid varit den där tjejen som varit över högt och lågt. Har jag inte hörts så har jag synts eller båda delarna samtidigt. På samma gång har det varit en drivkraft som fått mig dit jag är idag, samtidigt som det är hemskt jobbigt att vara jag.

Ända sedan jag var lite så har jag känt att jag stuckit ut, jag har inte passat in i den förväntade ramen. Jag har varit högljudd, väldigt motoriskt klumpig, haft svårt att ha en jämn aktivitetsnivå, ett humör utan dess like både på gott och ont, lära mig nya saker, hålla fokus och kunna ta en förändring på ett sunt sätt. Det har helt enkelt varit en berg – och dalbana sen jag var liten.  När jag prata med mina vänner som hängt med sen barnsben så säger de att det var en del utav mig. De accepterade mig för den jag var, det var aldrig någon som var elak mot mig. Klart att det kom vissa tjuvnyp då och då, men vilken unge har inte blivit utsatt för det? Jag hade min lilla kärna av vänner som liten som höll mig bakom ryggen och lät mig få spelrum. Tack fantastiska ni!

Men trots min lilla kärna av trogna vänner och familj så var det tufft att vara jag, även om jag utåt sett var en glad unge som hittade på hyss och kom med alla de där idéerna som kanske gick lite överstyr ibland (hoppa ner för ladugårdstaket, eller åka pulka efter en fyrhjuling och testa om kastrullen kunde köras i micron) som barn så var det ändå en inre kamp hela tiden.  Jag visste inte vart gränserna gick jag slet som ett djur för att orka med mig själv samtidigt som jag skulle orka med omgivningen och med alla intryck, många gånger brast det och det blev tjafs. Hela min kropp skrek STOP, men när jag var liten så var det inte lika accepterat med ADHD diagnoser, det var de där jobbiga killarna som hade ADHD, flickor hade det inte. Jag var bara ett påhittigt barn som behövde få utrymme, och så lekte jag nästan bara med killar och äldre så jag lärde mig alla hyss utav dem sas det.

När man som barn blir uppfattad på det sättet, så stänger man in (i alla fall jag), de känslor som gör ont, för man känner sig inte tagen på allvar. Jag vill här poängtera att jag absolut inte är arg eller besviken på vuxenvärlden som inte såg min problematik, det var en annan tid då. Jag dömer ingen för att jag inte fick hjälp tidigare med min diagnos. Jag tror ingen medvetet ignorerade min problematik, utan det fanns inte det tänkte helt enkelt. Men det var fel av mig att stänga in känslorna, för att stänga in känslor kommer alltid och biter en i ryggen. Får man inte utlopp eller inte får känna färdigt så kommer det ut på ett annat mycket värre sätt.

Mitt sätt kom i de tidiga tonåren. Tonåren är jobbiga för alla, ni som hade lätta tonår er säger jag bara grattis till. När jag klev in i tonåren så vändes mitt liv helt upp och ner, det var där pysventilen började sippra. Jag började hetsäta och utvecklade ätstörningen bulimi, första gången jag körde fingrarna i halsen var jag 11 år. På skoltoan, usch det gör så ont i mig när jag tänker tillbaka på lilla lilla Malin som hängde över skoltoan och kräktes. När jag var 13 år drack jag första gången. Det var då jag för första gången fick ett lugn i kroppen. Jag kunde sålla ut bland alla intryck och ljud, det blev tyst. Och skulle det spåra ur så var det ”okej” för jag var ju ändå full, så vem bryr sig. Såhär höll jag på tills jag träffade min sambo, det var för åtta år sedan jag fick kontroll på all skit i livet. Det var han som fick mig att inse att detta funkar inte längre. Han och en av mina bästa vänner. I den här stunden hade jag inte accepterat att jag kunde ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vägrade inse det, jag var bara trött och behövde vila, att det var alkoholen och ätstörningarnas fel.

Men så kom våra barn, våra älskade små döttrar, för er går jag genom eld! Det var då ljuset gick upp för mig, jag minns exakt när det var. Jag satt på universitet (jag hade för någon månad sen fött vår första dotter) lärarutbildning och lyssnade på en föreläsning om funktionsnedsättningar. När föreläsaren kom fram till ADHD så var det som att hon berättade om mig. Jag minns att jag kände att jag måste ta tag i detta nu, det är ju ADHD som varit boven i dramat. Men jag vågade inte, jag vågade inte söka hjälp, det tog några år till innan jag slog näven i bordet och sökte hjälp genom en egen remiss till psykiatrin. Jag hade stångat mig blodig så det räckte nu, så nu sitter jag här med min ADHD diagnos och har kommit till en viss ro. En ro och en förståelse för varför det varit ett sånt kaos inom mig sen barnsben. Var det blivit så fel ibland, varför jag i perioder inte orkar mer än att gå på toaletten, varför det helt enkelt varit överdjävligt. Det är nu som 27 åring jag inser vilket magisk superkraft jag besitter, med rätt hjälp och stöd kan jag göra vad som helst. Fantastisk ADHD jag hatar dig men jag älskar dig ändå av hela mitt hjärta.

Tack för att ni läst denna text.

Hoppas jag har kunnat hjälpa någon på deras väg

/  Malin