Jag hade överlevt alla för 10 000 år sedan - Sally Sjöblom

”Jag hade överlevt alla och fört mänskligheten framåt, för 10 000 år sedan” - Sally Sjöblom

Jag mår inte bäst. Ibland mår jag bättre och ibland mår jag bara bra. Jag skulle kunna säga att jag mår dåligt. Men det känns som en ledsam utgångspunkt. Har du någonsin befunnit dig i en situation, helst en vardaglig, en bekant situation och plötsligt känt att det snurrar till i huvudet. Flimrar till för ögonen, suger till i magen och du VET som den rutinerade ångestmänniska du är att det är just ångesten som är på väg. Vad gör du då? Det som sker per automatik är att jag med alla medel som krävs börjar distrahera mig från det där obehagliga okontrollerade som sker i kroppen. Och så tänker jag att går det över nu när jag gör något annat så är det ”bara” ångest. Och det känns ju bra!

Den här metoden är av mig beprövad i cirka 10 år. Vad blir resultatet? Jo, att det som kroppen larmade om (genom att ge mig känslan av ångest) ofta kommer tillbaka senare, gånger sju. Hallå? Kroppen ville ju säga mig något tidigare och jag lyssnade inte. Jag flängde just då runt som en nackad höna och sysselsatte mig med allt annat onödigt och omöjligt. Och eftersom jag var nonchalant och inte lyssnade så larmar den igen. Helt logiskt. Logiskt, ni vet det där som människor utan psykisk ohälsa verkar förstå. Och missförstå. Det är inte meningen att man ska vara logisk i ”paniksituationer”, då hade vi människor dött ut för länge sedan. Nej, handla instinktivt vid första larmsignalen. Jag gör alltså evolutionsmässigt allt rätt. Men i den värld vi lever i nu, utan farliga lejon och potentiellt livsfarliga röda bär som luktar konstigt men jag vill äta ändå, så passar sig inte riktigt mitt instinktiva handlingsätt. Ångesten kommer alltså tillbaka som en störtflod. Och jag blir återigen påmind om att jag gjorde allt fel tidigare. Vad jag skulle ha gjort, enligt mig, och som även funkar på ångesten nummer 2 som kommer senare var att sätta mig ner.

Sitt ner. Sitt still i båten. Slå ner dig, var du än befinner dig. Ta inga djupa andetag, det kan lätt bli som ett säkerhetsbeteende och det är för mig vanligt att jag får ännu mer panik av att jag inte alls får luft. (Det får man, man får alltid luft – det bara känns som man inte får det, jag lovar). Jag brukar sätta mig ner, tänka på hur det känns i kroppen och vad som har gjort att jag känner som jag gör. Ibland kan det vara så enkelt att man stressade lite för mycket på morgonen, inte ätit, sov dåligt. Det låter så banalt att ångest kan föranledas av att man sovit dåligt, men det är faktiskt inte så dumt att se över sömnen, maten och motionen.

Jag har alltid varit en sådan som vill ha en quick fix, liksom ”orka” hålla på att promenera nu när jag inte mår bra. Hur ska en promenad hjälpa min oro för att det där som känns i magen inte är cancer? Men, det är bra. Men hur ska man motivera sig? Man behöver inte veta alla bra saker som händer i kroppen när man rör sig, men man kan komma långt med tanken att ”vad ska jag annars göra?”, kommer jag tro att det är mindre cancer i magen om jag sitter inne och oroar mig? Förmodligen inte. Då kan jag ju lika gärna ta en promenad. Och jag är inte en sådan som hänger på gym. Jag äger inget träningskort, knappt ett par vettiga ”promenadskor”, men jag har under åren lärt mig att all form av rörelse faktiskt är bra. Både vid bra och mindre bra dagar.

Har du trädgård? Gräv ett nytt land lite spontant, svettas lite. Känn hur det känns i kroppen när du får upp flåset. Det påminner lite om ångest och panik ju. Men här vet du ju tillskillnad från när du är nära en panikattack att det är helt normalt att känna så. Jag är dock allergisk mot träningsvärk. Och med den kroniskt spända kropp som ångest ger så ger all form av rörelse mig träningsvärk. Men det kan också vara nyttigt att få känna det. Tänk va, vad ont saker kan göra i kroppen utan att det är farligt. Kom ihåg det till nästa gång du kanske plötsligt får ont i magen, eller armen eller ryggen. Det kan alltså uppstå smärta fast det är ofarligt. Jättebra för dig med hälsoångest speciellt.

En terapeut jag hade en gång berättade för mig att ”den dagen du inte känner något i kroppen, då är du död”.

Så när jag har satt mig ner, suttit still i båten, mitt under ett brinnande ångestinferno så kan jag i 7 av 10 fall känna efter en stund hur saker och ting som tidigare kändes sakta börjar försvinna eller avta. Jag säger vänligt till min sjukt intellektuella och kreativa hjärna att ”ja, jag har mottagit din varning, och nu tänker jag fortsätta med det jag höll på med”. För jag tänker såhär, hjärnan har väl lite annat viktigt att göra än att hålla på att skicka falsklarm till mig. Den ville uppenbarligen någonting. Jag lyssnade, inte nödvändigtvis GJORDE jag något, men jag lyssnade. Kanske tog en banan om det var lågt blodsocker den ville ha sagt. Så utan att prestera något, bara sätt dig ner. Så, bli inte mer rädd. Bara sitt. Lugnt å fint.. Trösta dig med att ingen ångestattack varar för evigt.

Sen går min hjärna jättegärna igång på högvarv vid situationer som tidigare triggat ångest och vid förväntningar av potentiella ”faror”.. Men det väljer jag att skriva om nästa gång.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.