Jag går sönder inifrån och ut - Malin Andersson
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Jag går sönder inifrån och ut - Malin Andersson

Vi har alla hört uttrycket ”gå in i väggen”, vilket låter väldigt dramatiskt. Uttrycket påminner mig inte om utmattning, det påminner mig om en händelse för många, många år sedan. Jag och min familj var i stan och skulle handla, minns inte vad vi var på jakt efter, jag kanske var runt 7–8 år. Vi gick förbi en elektronikbutik där det står en anställd utanför och packar upp varor. På något sätt kommer den anställda åt någonting och det rasar ner massa varor från hyllan, nyfikna jag tittar, pekar och skrattar åt händelsen. PANG! Jag gick rätt in i en stor betongpelare. Det gjorde ont, min näsa värkte länge efter den händelsen men de var ju såklart rätt pinsamt. Någonstans i den åldern fick jag höra ”gått in i väggen”, en släkting till mig hade precis gjort det. Jag tänkte att det gjorde nog rätt ont för denne, med betongpelaren i färskt minne.

När jag var 20 år så fick jag min första fasta anställning. Jag hade ganska kul på jobbet, det var skitigt, tunga lyft och truckkörning. Jag ville verkligen lära mig jobbet eftersom jag från början var inhyrd och ville göra ett bra jobb så att de anställde mig sedan, vilket de gjorde. Jag skrev upp artikelnumren på olika varor och tog hem och hade läxförhör med mig själv. Jag byggde upp ett lager från grunden och kategoriserade allting för att de skulle vara så enkelt som möjligt att hitta snabbt. Jag var trött, och rätt slut i huvudet väldigt ofta. Jag jobbade 07–16, jag tränade hårt ibland så ofta som 2 gånger per dag och 7 dagar i veckan, jag hade en destruktiv relation hemma. Jag sov ofta på jobbet, både på rasterna men även mellan rasterna. Jag orkade inte hålla mig vaken en hel dag. Jag blev irriterad när någon ifrågasatte mitt arbete, jag hade ju för fan koll på läget så försvinn! Jag och min chef kom inte överens, min mormor dog och det blev en tvist med facket om mina rättigheter till permission för begravningen. Jag slutade jobba sista januari det året, 1 februari hade jag redan ett nytt jobb.

Jag jobbade på tre olika ställen samtidigt, cyklade emellan och samlade mil efter mil på cykeln. Jag slutade träna, jag hade ingen ork över. Jag skyllde på dålig motivation. Jag började jobba natt, och tog morgonpass direkt efter natten. Kunde inte sova när jag kom hem. Jag hade ångest, stor ångest inför att åka och jobba. I mitt huvud kändes det som att livet var slut varje gång ett arbetspass närmade sig, även fast jag jobbade hos världens underbaraste familj. Nyårsdagen vaknade jag och kräktes och hade den värsta magsmärtan jag någonsin upplevt, jag sjukskrev mig och bad om att få byta arbetsplats. Jag jobbade natt fram till maj månad då jag valde att flytta tillbaka till Norrland.

Tillbaka hemma, i en alldeles egen lägenhet, nolle-perioden väntade och ett nytt äventyr. Jag var ganska bra på det, nya äventyr. Det är så jag har hållit mig flytande. Jag lade locket på och låtsades som att mina 5 år i södra Sverige aldrig hade hänt.

Jag började jobba, jag började plugga, jag tog ett till jobb, valde en ny inriktning på skolan och med det kom flera jobb. Jag tränade mycket och använde träningen som en slags självmedicinering, för livet kändes bättre efter träningen. Jag hade, när de pågick som värst, tre jobb och heltidsstudier. Jobbångesten gjorde sig påmind som aldrig förr och hela dagar kunde gå åt till att ha ångest inför nästa arbetspass.

Jag åkte ner till södra Sverige för en paus, den pausen blev ingen paus utan jag befann mig helt plötsligt i en scen som kändes alltför välbekant, södra Sverige + alkohol. Efter den resan kände jag mig om än ännu mer benägen att få saker och ting att fungera hemma. Jag lade i en extra växel och trampade på uppför backarna som om det aldrig fanns någon morgondag. Jag hade ett mål, examen! När examen närmade hade kroppen i två års tid försökt göra sig påmind om hur det stod till. Jag blev väldigt trött, ofta och fort. Min första tanke när jag vaknade var tanken om att de snart skulle vara kväll och jag skulle få sova. Det spelade ingen roll hur mycket eller lite jag sov, jag kände mig alltid trött och utmattad. Mjölksyran kom nästan förbjudet fort när jag tränade och kroppen värkte som om jag hade lyft Mont Everest. Jag började dra mig undan från större folkmassor, sedan från mina vänner. Att planera någonting två veckor framåt, för att sedan göra det, gav mig sådan ångest att jag helt enkelt slutade göra planer. Jag slutade träna på gym och köpte hem redskap för att kunna träna hemma och på så sätt slippa möta folk jag kände. Jag förknippade min bristande träningsenergi med att jag var lat. Lat var inte en egenskap som jag ville förknippas med, därför var det av all största vikt att jag fixade jobb så jag kunde börja jobba direkt efter examen och det var PT jobbet. Jag var sur, grinig, irriterad och konstant kissnödig. Jag höll mig levande med energi dryck och PWO (energitillskott) under två års tid.

När dagen för examen kom kunde jag äntligen pusta ut! Jag hade klarat det! Jag var så stolt när jag stod framför min familj på ceremonin och tog emot mitt diplom. Jag var riktigt genuint lycklig över min prestation, eftersom jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle avsluta en universitetsutbildning med väldigt höga betyg och högsta betyg på examensarbetet dessutom!

Min fest slutade dock inte bra. Vi var samlade i en liten lokal, jag, mina anhöriga. Jag hade ägnat flera dagar åt att förbereda mat och fika till alla och min syster hade bakat en tårta. Men då någon tyckte att hens behov av att dricka övervägde allt så åkte alla hem tidigt då denne person helt enkelt inte kunde bete sig. Det slutade med att jag satt själv i lokalen i två timmar och gick mellan att förminska mig själv och ilska över att det blivit som det blivit.

Den sommaren blev inte alls som jag hade planerat. Första veckan efter examen, och veckan innan jag skulle börja arbeta, låg jag bara i soffan. De kändes som om jag inväntade min avrättning. När jag väl började jobba så låg jag alla min lediga tid bara och väntade, med ångest, över att klockan skulle gå. Jag såg hur tiden kröp sig närmare det klockslaget som jag skulle behöva bege mig till jobbet. Väl på plats gick det bra, men jag lade all min energi åt att prestera och vara glad på jobbet så allt som återstod av mig när jag kom hem var ett tomt skal. Jag åkte iväg med min mamma på en minisemester, men större delen av tiden var jag bara trött och ville sova.

Till hösten tog jag mig in på master programmet i hälsa och livsstil och började plugga, samtidigt som jag fick ett nytt jobb. Jag började tänka att jag måste bara ha dålig arbetsmoral eftersom det inte är jobben det kan vara fel på. Alla arbetsplatser var ju så olika, men ändå hade jag samma känsla. Jag låg vaken under nätterna med en feberlik sömn och drack energidryck i bilen på väg till arbetet för att inte somna. Jag började önska att någon skulle köra in i min bil, eller att jag skulle köra av vägen. Bara för att skada mig lite grann, bara för att ha en anledning till att inte behöva åka och jobba. En natt av extremt mycket ångest så mailade jag min chef och sa helt enkelt upp mig. Det skulle bli bra nu, för nu skulle jag för första gången på 4 år ”bara” ha skolan att fokusera på. Men det var för sent, hjärnan funkade inte längre. Jag hade svårt att läsa, bokstäverna flöt ihop och jag var tvungen läsa rader flera gånger för att förstå innehållet. Jag klarade inte längre av höga eller plötsliga ljud och kände mig yr när jag stod upp. Jag hade så ont i kroppen att jag varken kunde sova, sitta eller träna. Jag kunde inte röra mig i stora folkmassor, att gå och handla ensam var helt uteslutet. Att äta kunde vara ett heldagsprojekt för mig och jag skämdes så inför min sambo att jag inte orkade göra någonting hemma längre. Det kändes lite som att ”lyset är tänt, men ingen är hemma”, "hjulet snurrar, men hamstern är död"...ja ni fattar. När någon frågade hur det var så log jag och svarade ”bra” samtidig som det kändes som att jag gick sönder inifrån och ut!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.