Jag är ensam - Fanny Jaensson

Jag är ensam - Fanny Jaensson

Jag är ensam. Så ensam att det gör ont ända in i skelettet. Jag kan stå mitt i en folkmassa och ändå känna mig som den enda människan kvar på jorden. Jag kan vara med mina bästavänner och ändå känna trycket i bröstet av ensamheten. Det är vad psykisk ohälsa gör mot en människa, det isolerar en totalt. Det gör så ont, så fruktansvärt ont att vara så ensam.

Tänk dig att du vandrar ensam längs en lång väg. Du tittar dig omkring och ser bara fält så långt ögat kan nå. Du verkar vara den enda levande människan kvar på jorden. Du pratar, men det finns ingen som hör dig. Du letar förgäves efter någon. Det slutar med att du skriker, du skriker för full hals - men ingen hör dig. Du är helt jävla ensam.

Men vägen du vandrar på är egentligen inte en väg och fälten runt omkring dig är inte fält. Du är på din arbetsplats, i skolbänken, på fotbollsträningen, på hästryggen eller hemma i soffan med dina föräldrar. Men i psyket vandrar du ensam på en väg.

“Jag finns för dig”
“Du har ju så mycket vänner”
“Du har ju en stöttande familj!”

Det är meningar jag hör varje dag. Missförstå mig rätt, jag har allt det där. Jag har fina vänner, en stöttande familj och många som finns där för mig. Men jag är ändå ensam. Dygnet runt bär jag omkring på kriget inom mig. Ångesten som river och sliter i bröstkorgen. Som lägger sig som ett tryck på bröstet och som en plastpåse över mit huvud som gör att jag inte kan andas. Depressionen som säger åt mig hur värdelös jag är, som räknar upp alla mina svagheter och säger att ingen någonsin kommer gilla mig. Självskadebeteendet som hela tiden skriker i bakhuvudet att jag förtjänar att skada mig själv på alla sätt och vis. Om man är man en sån hemsk människa som jag är, så förtjänar man inget bättre. Posttraumatiskt stressyndrom som konstant gör sig påmind med minnesbilder. Dofter, platser och människor påminner mig om det som hänt och sätter sig som panik i mitt bröst. Borderline som drar mina känslor till extrema gränser. Jag går runt med detta krig varje dag, ingen går det med mig. Jag upplever mina bästa dagar helt själv. Men jag upplever också mina värsta dagar helt själv. När en sjukdom sitter i huvudet är det inte lika lätt som med en fysisk sjukdom. Du kan inte ge mig smärtstillande. Du kan inte stötta mig när jag haltar. Du kan inte plåstra om mina sår i själen. Du kan inte säga att det kommer bli bättre, för du vet inte när jag kommer bli frisk. Du kan inte se smärtan jag bär på, bara konsekvenserna av den som syns på min kropp. Har du inte gått i mina fotspår, gått igenom det jag gjort - så kommer du aldrig förstå.

Jag är helt enkelt, ensam.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.