Ingen vill egentligen höra om min ångest - Pernilla Olsen

Ingen vill egentligen höra om min ångest - Pernilla Olsen

Jag har haft Facebook i snart tio år och har lagt ut många statusar genom åren. Jag brukar dela med mig om roliga historier eller bjuder på mig själv när jag gjort bort mig, vilket gör att många gillar inlägget och kommenterar något roligt tillbaka, eller säger ”ja det är så typiskt dig!”. Jag har dock levt med ångest under större delen av mitt liv och det har man också sett i mina statusar. Där jag skriver att jag är ledsen, att jag inte orkar och att jag känner mig ensam. Där försvinner också gillar-markeringarna och kommentarerna.

Första gången jag gick ut på sociala medier att jag led av social fobi så var det många som skrev och skickade styrkekramar, vilket värmde enormt i hjärtat, det gör det fortfarande när jag tänker på det. Samma sak när jag gick ut med att jag skulle blogga för ångestskolan, det var kul att få en sådan respons. På mina senaste fem inlägg jag delat om min ångest har jag i genomsnitt två gilla-markeringar per inlägg. Det är inte så att jag blir besviken, men väldigt fundersam på att folk tycker om mina egentligen meningslösa inlägg, men de som faktiskt betyder så mycket försvinner.

Jag kan förstå dem som inte gillar och kommenterar varje inlägg, vad ska man liksom säga? Sen kan jag också förstå om mina inlägg är jobbiga och frustrerande. ”Har du inte kommit över det än?”, ”Vi har förstått nu att du har social fobi och ångest, kom med något nytt”, ”Nu har jag redan skickat hjärtan och skrivit att du är stark tusen gånger, varför lyssnar du inte på det?”. Om någon har dessa funderingar så kan jag svara att nej jag har inte kommit över det. Jag tror att jag aldrig kommer komma över det, men hoppas på att det kommer minska. Jag skriver mycket om min diagnos för det är min verklighet, allt jag skriver upplever jag varje dag och om jag kan öppna någons ögon är det toppen.

Jag vet också att jag har öppnat mångas ögon och det gör mig jätteglad och taggad på att förklara mer. För tänk så mycket jag har hållit inom mig hela mitt liv. Sen blir jag orolig över att ni tror att jag inte lyssnar på er. Jag försöker ta åt mig av alla fina ord och vissa dagar går det bra, men andra dagar tänker jag bara ”De är ju inte kloka att de säger så om mig, jag är inte i närheten så bra som de säger. Jag förtjänar inte din uppmärksamhet, för jag är värdelös.”

När jag får en komplimang vet jag oftast inte vad jag ska säga, jag känner mig oftast obekväm för jag som sagt oftast inte håller med om det. Det är jättesorgligt, det gör mig ledsen när jag tänker på det. Varför måste jag känna en sådan avsky mot mig själv? Jag försöker jobba mycket med att inte vara så beroende av andras bekräftelse. Får jag bara två gilla-markeringar så tänker jag direkt, fan vilket dåligt inlägg jag skrev, varför delade jag det? Tror alla att jag mår skitdåligt alltid? Vill ingen veta av mig nu?

 

Det är antagligen inte så att någon suckar varje gång jag lägger ut en ångeststatus, även om de hellre vill läsa en glad status istället. För ingen vill egentligen höra om min ångest, för de vill ju att jag ska vara utan den.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.