Ingen är immun - Jenny Tistell

Ingen är immun mot psykisk ohälsa. Det går inte att vaccinera sig eller skydda sig med medel eller metoder. Psykisk ohälsa drabbar på alla nivåer i samhället och slår till var som helst när som helst hos vem som helst. Det är ju väldigt lätt att tro att de som drabbas är annorlunda på något sätt, eller att man ska kunna se vem som är drabbad. Men det är helt vilseledande och felaktig information.

Jag har levt med psykisk ohälsa sedan ca tio års ålder. I alla år har det varit något som jag inte klarat av att acceptera, att hantera, eller att ta på allvar. I stället har jag ägnat alla år till att trycka ner mig själv. Min självkritik och mitt självförakt har kvävt alla försök att andas på riktigt. Varför? Ja, skam så klart. Rädsla och skam. Men också av den enkla anledningen att jag levde med en föreställning att det liksom ska gå att SE vem som drabbas och att de som drabbas på något sätt är annorlunda och utmärkande. Helt blind av en föreställning om att psykisk ohälsa är något man kan vara immun mot om man bara är ”normal”.  Jag ville så klart inte tänka att jag skulle vara ”onormal”.
Allt detta gjorde mig rädd och fylld av skam och helt övertygad om att allt var mitt eget fel, att jag inte var värd att tas på allvar och att det inte fanns något annat för mig att göra än att spackla fast den sminkade fasaden ytterligare.

Jag läste sedan på universitet och tog socionomexamen. Jag blev mamma. Jag utbildade mig till KBT terapeut och jag handledde andra. Jag arbetade inom psykiatrin och arbetade med människor som mådde väldigt dåligt psykiskt. Så klart förändrades mycket av mina tidigare föreställningar och jag fick mer kunskap. Ändå så kunde jag inte förstå att även jag var en av alla dem som hade det svårt och som faktiskt emellanåt behövde hjälp.
Jag låtsades att jag var immun och varje utbildning och erfarenhet målade bara in mig i hörnet av skam ännu mer.

Tänk dig att du bryter båda benen. Ordentligt. Tänk dig hur ont det gör och hur svårt det är att gå på brutna ben. Föreställ dig sedan att du ska gå till jobbet, till föräldramötet, till kursen, på dina brutna ben men du får inte på något sätt avslöja att de är brutna. Du får inte ta smärtstillande, du får inte halta, du får inte låta bli att gå, utan du ska gå precis som vanligt på dina brutna ben som om ingenting hänt. Så har jag levt mitt liv. På brutna ben.
Länge kunde jag gå så. Utan att avslöja hur ont jag hade. Men bakom stängda dörrar gick jag inte alls.

En dag gick det inte längre. En dag spelade det ingen roll om jag fick smärtstillande, kryckor eller gips. Inte ens en rullstol hjälpte. Mina ben gick av.
Det blev kaos. Hela min värld rämnade och i samband med det diagnostiserades jag sedan med Bipolär sjukdom, PTSD och Emotionell instabil personlighetsyndrom. Det var svårt att tvingas ta in det faktum att det som under så många år varit mina ”brutna ben” kunde beskrivas i diagnostiska termer.  Att jag som så länge arbetat med människor som mått dåligt fick kapitulera och sjukskriva mig – länge. Det har varit en sådan lång process att förstå att ingen är immun. Inte ens jag. Ingen kan vaccinera sig mot psykisk ohälsa. Varför var jag så rädd och så skamfylld? Tänk om jag hade accepterat och tagit mig själv på allvar tidigare, tänk om jag hade tagit hand om mig själv bättre så hade inte mina ben behövt gå av helt och hållet. Det kanske hade gått med lite gips. Varför var jag så barnsligt inställd på att det inte skulle gälla mig? Varför kunde jag inte ta mig själv på allvar och förstå att jag faktiskt är värd det.

Vad är det som gör att psykisk ohälsa många gånger följs av självförakt och skuld? Som om jag skulle ha valt det här? Som om det är mitt eget fel att jag drabbades. Varför är det som om jag hela tiden slår på mig själv i takt med samhällets fördommar och kommentarer?
Kanske är det svårt att hitta ett enkelt svar på det. Men jag tror ändå att det är viktigt att man vågar ställa sig de frågorna för att i stället kunna ta sig själv på allvar och ge sig själv stöd. När man sedan accepterar sina ”brutna ben” kan man också våga bryta skam och tystnad och komma ut som en person med psykisk ohälsa och visa världen, att detta kan drabba vem som helst. Ingen är immun. Det spelar ingen roll att man är högutbildad, högfungerande eller arbetar inom höga positioner. Det spelar ingen roll om man arbetar med andra som har psykisk ohälsa eller har tre barn. Vem som helst kan drabbas.
Vem som helst kan vara någon med ”brutna ben”.
Jag drabbades, och jag försöker bygga proteser att gå på då mina ben helt gick förlorade.

-----
Vill du kontakta Jenny? Gör det på Hemsida: http://enresaiensamhetensland.wordpress.com
Mail: [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper till!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.