Ibland har jag varit så rädd för att bli lycklig - Lenitha Wedholm
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Ibland har jag varit så rädd för att bli lycklig att jag istället valt att förbli olycklig - Lenitha Wedholm

Ungefärlig lästid: 10 minuter

Det är bisarrt egentligen hur rädd man kan vara för förändringar. Hur det bekväma och det man är van vid kan hindra oss från att ta oss framåt. Det verkligt bisarra för mig har varit när jag valt att stanna i något som gjort mig fullständigt olycklig där jag upplevt livet som en enda lång resa av misär mot döden. Ändå har jag stannat där, vad det än kan ha gällt. Det kan ha gällt hela min livssituation, ett jobb eller en relation. Även destruktiva mönster hos mig själv som jag vägrat släppa just för att jag varit bekväm i min egen misär.

Jag vet inte hur många gånger jag tidigare klagat på livet, på hur påfrestande det varit eller på en relation som sugit musten och livsglädjen ur mig. Inte sällan har jag klagat på det jobb jag haft. Ändå har jag stannat kvar där jag varit tills det enda jag såg framför mig var en gravsten med mitt namn på, uppe på en kulle vid ett kalt och ensamt träd. Jag skulle stanna till varje pris oavsett hur olycklig jag blev i den situation jag befann mig i, för man ska inte ge upp! Man ska köra på tills man stupar eller kraschar rakt in i en bergsvägg. Det gjorde jag också, gång på gång. Utbrändheten var ett faktum och med den kom en handlingsförlamande melankoli och jag var verkligen fast. Jag såg ingen väg ur alla de tusen obehagliga känslorna jag upplevde. Till slut gav jag också upp. Orken att förändra min livssituation tog slut om och om igen. Jag kämpade lite endast för att än en gång falla tillbaka i gamla mönster och i gamla relationer. Jag tänkte att någon annan var tvungen att rädda mig då jag inte klarade det själv. Att ta emot hjälp är något man ibland bör göra, men den hjälpen ska komma från rätt håll. Inte från personer du har en destruktiv relation till exempelvis. Sådana relationer dränerar dig och det var troligen en del i det hela, att jag hamnade så långt ner som jag faktiskt gjorde. Det var ingen annans fel än mitt då jag inte satte gränser eller tog väl hand om mig själv i de relationer jag befann mig i.

Inte förstod jag att det var upp till mig att förändra detta. Inte förstod jag då att det gällde mitt liv och att andra inte hade rätten att påverka mig så som de gjorde. Inte visste jag att jag förtjänade människor i mitt liv som gav energi istället för att sluka den, som gav livsglädje istället för dödsångest och positivitet istället för negativitet. Jag visste verkligen inte att jag hade ett val att välja bort det i mitt liv som inte fungerade och som var destruktivt. Att det var helt okej att söka andra jobb, gå en annan utbildning än den man tänkt eller att förändra sig själv. Jag visste inte att det var upp till mig att skapa de allra bästa förutsättningarna för mig själv och att jag faktiskt kunde be rätt personer om hjälp med detta. Jag förstod inte att jag förtjänade bättre, för jag var ju endast en klen jäkel med grav ångestproblematik.

Till sist kom dock den där insikten. Jag var värd mer. Jag var värd bättre och jag förtjänade att vara lycklig. Men lyckan skrämde mig. Jag kunde inte föreställa mig vad lycka var för något eller hur den kändes. Vad som var sann lycka och sinnesro. Det tog lång tid innan jag vågade släppa taget om min egen misär och skapa förändring i mitt liv. Många år från insikt till handling. Givetvis hade inget kunnat göras utan insikt men det var verkligen handling som behövdes i mitt liv. Jag fick ställa mig frågan vad det var som gjorde mig så olycklig. Vad gav mig sådan ångest? Vad gynnade mitt mående och mitt liv och vad fungerade? Vissa saker kunde jag inte förändra och det var bara att acceptera det, men det fanns så mycket att förändra.

Jag började se över mitt umgänge och kontaktnät. Vilka relationer gynnade egentligen mitt mående? Tidigare har jag desperat sökt efter förståelse. Den fick jag ibland också av människor i samma sits som mig. Det var dock allt vi kunde ge varann och även om förståelsen var guld värd så behövdes något mer för att jag skulle kunna ta mig framåt. Det behövdes någon som förstod men som inte befann sig i denna bottenlösa misär längre. Någon som funnit ett nytt sätt att leva. Det fann jag. Jag lyssnade. Tog till mig de råd jag fick och märkte snabbt att de råden fungerade. Jag tog några av mitt livs jobbigaste beslut och de besluten låg helt hos mig själv. För att komma framåt insåg jag att jag inte kunde leva kvar i saker som höll mig fast i det förflutna och som skapade så mycket ångest. Det var de jobbigaste besluten jag tagit. Att släppa taget om personer jag älskade men vars relation till mig fick mig att kippa efter luft där det inte fanns något syre. Jag tvingades även att släppa det välbekanta inom mig själv. Sorg över sådant som skett, rädslan för att det ska upprepas, skammen över vem jag var. Jag var tvungen att släppa min egen misär. Jag var tvungen att släppa min egen olycka som för mig var så välbekant för att kunna känna mig fri från mig själv, ångesten och bitterheten jag höll fast vid så hårt.

Det kanske låter enkelt att släppa taget om något så vedervärdigt, men för mig var det allt jag hade kvar, det sista som var mitt och mitt alldeles egna skulle jag nu släppa. Jag skulle släppa mitt egna helvete och lämna det bakom mig.

Det kom att bli en process som troligen inte än är avslutad. Kanske är det en livslång process. Men en sak i taget. Hade jag släppt allt på en gång hade det blivit alldeles för mycket att hantera. Men en sak efter den andra släppte jag. Destruktiva relationer, mönster hos mig själv såsom konstant ältande, självömkan och katastroftankar. Jag var även tvungen att släppa illusionen om hur livet “borde ha blivit”. Givetvis hade livet inte gått som planerat och för mig var det en stor sorg. Men med acceptansen över hur det hade varit, över hur jag hade mått och faktiskt fortfarande mådde öppnades ett fönster för att släppa in andra saker som skulle komma att förändra mitt liv, främst mig själv och mitt mående, men även saker omkring mig.

Jag började att jobba stenhårt med att förändra mitt tankesätt och hela min livssituation. Jag var många gånger på väg att vända tillbaka då det främmande skrämde mig. Lyckan skrämde faktiskt livet ur mig. Jag minns en gång jag sa att det måste vara något fel, för jag hade känt mig lycklig ett bra tag. Jag var övertygad om att jag hade hamnat i en hypo-mani för någon som mig kan inte vara lycklig. Jag visste inte då att lyckan faktiskt skulle hålla i sig, även om svårare dagar givetvis också kom. Jag var så fruktansvärt livrädd för att bli lycklig. Men jag backade inte. Jag gav inte heller upp allt med en gång utan jag försökte klamra mig fast vid en del saker ett bra tag innan jag släppte taget men när jag väl släppte taget blev jag befriad. Jag behövde inte längre gå runt och kånka på en ryggsäck fylld med sten som vägde mer än vad jag själv gjorde. Jag släppte taget och blev då fri från så mycket som skapat så mycket ångest i mitt liv. Jag lyckades med en hel del stöd skapa de förutsättningar som behövdes för att jag skulle våga vara lycklig, känna ro i själen och finna stabilitet i mitt liv.

Det var inte lätt. Men bara för något är svårt så betyder det inte att det är omöjligt. Jag valde att jag ville leva ett fint liv och må så bra som möjligt och jag gjorde vad som krävdes för att nå dit vare sig andra förstod mina val eller inte. Jag gjorde vad som krävdes för att finna frid och lycka. Jag släppte taget om min egen misär och välkomnade en oviss framtid. Jag minns att jag tänkte att det inte kunde vara värre att försöka bli lycklig än att förbli olycklig, även om jag inte alls visste hur livet skulle se ut sen. Jag kom fram till att det trots ovissheten var värt det.

Såhär i efterhand kan jag verkligen säga att jag gjorde rätt val. Alla dagar är inte jätte bra dagar, men fortfarande är den värsta dagen nu bättre än den bästa dagen förr.

Idag behöver jag inte älta i min misär. Jag behöver inte katastroftänka dygnet runt och jag behöver inte vara kvar i relationer som drar ner mig. Jag behöver inte stanna i något som skapar mer ångest än den jag redan bär runt på, oavsett om det gäller ett jobb, en utbildning, ett boende eller en relation. Jag behöver inte heller slå på mig själv som jag tidigare gjort. Jag kan även om jag ibland är rädd testa nya saker och se vart det leder. Jag är inte lika rädd för att misslyckas eller för att något inte ska gå vägen. Varje liten sak är inte längre en katastrof och jag känner för det mesta att oavsett vad så kommer det ordna sig på ett eller annat sätt. Den generaliserade ångesten har släppt oerhört mycket och likaså panikatackerna.

Idag är jag fri att ta ett annat beslut baserat på att jag idag vet att jag är värd mer än ett liv präglat av ångest och misär. Idag är jag fri att kunna vara lycklig och olyckan håller mig inte längre fången. Idag kan jag göra annorlunda, för det är jag värd. Jag är allt annat än värdelös och misslyckad. Jag är perfekt i min imperfektion. Jag är jag och jag duger precis som jag är och jag är värd att investeras i, av mig själv.

Jag tänker inte längre fälla krokben för mig själv och skapa mer ångest för mig själv genom att endast vara andra till lags, älta det förflutna eller befinna mig i situationer som inte är bra för mig. Idag ska jag ta hand om mig själv för som många säger, ingen tackar dig när din ork är slut. Idag väljer jag att våga satsa på att vara lycklig och jag väljer att lägga min olycka bakom mig. Dagar kommer att komma där jag inte känner mig lycklig, men då ska jag påminna mig själv om att det går över och att jag snart kommer att kunna vara lycklig igen, för idag vet jag att det är möjligt, en insikt jag så länge saknat. Det är möjligt att vara lycklig. Det är möjligt att släppa taget om sitt egna helvete. Jag är faktiskt värd det, och det är även du!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.