Help is always given to those who ask for it - Mattias Lindwall

Help is always given to those who ask for it - Mattias Lindwall

För en lång tid tror jag att jag levde två olika liv, där en person var alltid mer rädd för den andra. Jag var rädd för att folk skulle mig för vem jag verkligen är. Att jag inte alltid är den glada omtänksamma killen, eller att jag inte är den som gillar att stå i centrum eller va ute och festa och vara där det händer. Att under mitt leende, fanns det en kamp. Att under mitt ljus fanns det mörker. Att under min stora personlighet så fanns det en ännu större smärta.

Vissa människor är rädda för avvisande från personen man inte tycker om, andra är rädd för lejon, andra är rädd för döden. Men för mig, för den större delen av mitt vuxna liv, har jag varit rädd för mig själv. Jag är rädd för min sanning, min ärlighet och min sårbarhet. All den rädslan inom mig fick mig att känna mig instängd. Instängd i ett hörn med bara en väg ut, så jag tänkte på den vägen varje dag och ska jag vara helt ärligt så har jag tänkt på det igen efter. Det här blev min verklighet, det här blev normalt för mig. För det är sjukdomen, det är kampen. Depression är inte enkelt, slå den en gång och den är inte borta för alltid, utan det är något jag kommer få leva med. Det är något som lever inom mig. Det är som min inneboende som jag inte kan sparka ut. Det var inte förens tankar blev till handling som jag förstod att jag kanske har ett problem.

Det första steget med att lösa ett problem är att se att det finns ett problem. Jag tror att det är okunnighet som har skapat ett samhälle som inte förstår den mentala hälsan. Om jag hade haft den kunskap jag besitter idag kring ämnet så jag inte behövt känna skammen och skämmas inför vad andra ska tycka om mig. Jag minns första gången min läkare ville sjukskriva mig för min depression och ångestproblematik. Jag ville inte, inte för att jag inte trodde att jag inte behövde det.

Utan för att jag var rädd. Dagen jag skulle lämna mitt sjukintyg till min chef, det var nog det värsta med det hela, jag var så rädd jag trodde jag skulle få sparken för att dem skulle se mig som svag. I början så var inte det läskigaste smärtan inuti mig, utan det va skammen i andra. De va hur jag trodde att dem i min närhet kommer se på mig annorlunda. Det är vad jag trodde andra skulle säga bakom min rygg, att jag är ett psykfall, galen, svag, instabil och farlig. Det var en stor anledning till varför jag inte bad om den hjälp jag behövde.

Det är det jag vill ändra på för andra, att det inte ska behöva gå lika långt för dig som de gjorde för mig. Jag vill visa att det är okej att be om hjälp. Som min vän Albus Dumbledore säger "Help is always given to those who ask for it".
Jag tror att det måste börja här med mig, det måste starta med dig. Det måste starta hos oss som lider av depression. För det finns fortfarande någon som gömmer sig i skuggan och är rädd för att komma fram och be om hjälp. Vi måste göra vår röst hörd och bryta tystnaden. För depression är okej, om du går igenom det. Vet att du är okej. Vet om att du lider av en sjukdom och att du inte är svag. Det är ett problem inte din personlighet. För när jag kom förbi rädslan av vad andra tycker och allt dömande från andra så kunde jag se depression för vad det verkligen är. Min sjukdom!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.