Se föreläsning

GÄSTINLÄGG #427 - Försäkringskassan körde över mig

dissociationer emdr gad gästinlägg livets kamp ptsd
(av Emelie)
 
Livet är ofta väldigt oförutsägbart. Mycket vet man inte om själv att man bär på i sin egen ryggsäck förrän den börjar pocka på en för att få uppmärksamhet. Tänk dig att från ena stunden veta att du sitter i en bekväm fåtölj hos din psykolog och pratar och börjar återberätta om olika situationer som hänt tidigare i livet. Till att helt plötsligt känna att allt börjar snurra och du är tillbaka exakt i den miljön där det du berättar om hände.
 
Du ser alla inredningsdetaljer, du känner lukten av miljön, och du ser förövaren tydligt framför dig. Ibland känner du att du ligger på golvet till exempel för att det är där som själva händelsen äger rum. Och du återupplever misshandeln eller vad det nu är du försöker berätta om till din psykolog. Sedan blir allt svart och du känner en hand på armen eller axeln och du tittar upp, då ser du psykologen sitta framför dig och du sakta återvänder till nuet och ser att du faktiskt sitter kvar i fåtöljen, där du var från början. Du har inga blåmärken eller blod någonstans. Men du har ibland kanske lite ont på vissa ställen. Förvirring uppstår.
 
Psykologen pratar lugnt och sansat och säger att jag är på xxx ort och xxx år. Du börjar frysa och är orolig. Vad jag precis beskrivit är en regelrätt dissociation som man kan uppleva under en sittning hos en psykolog när man ska berätta om sina trauman och upplevelser. Ofta händer detta så snabbt så att man själv inte hinner att reagera på att man faktiskt dissocierar. Psykologen kanske ser tidiga signaler och försöker omleda så att en inte ska behöva sugas in i en dissociation, men många gånger är det alldeles för starkt för att man ska kunna stå emot.
 
Detta kan hända personer som har varit utsatt för trauma i sitt liv, och har förträngt det många gånger och inte velat eller kunnat prata om det till någon annan. Det är inte alla som utvecklar PTSD (posttraumatisk stress) av att uppleva obehagliga/hemska saker. Ibland utvecklas inte PTSD förrän många år senare, och omgivningen förstår inte alltid kopplingen.
 
Många brukar vilja ha en koppling i närtid. Dvs att om man utvecklar något, så ska det ha en koppling till en nära händelse. Men det finns faktiskt personer som har upplevt saker i barndomen och som inte utvecklar PTSD direkt, utan först i vuxen ålder. Det kan vara något som triggar igång det. I mitt fall var det en orimlig press från framför allt Försäkringskassan, som triggade igång denna utveckling av PTSD.
 
Jag var 37 år gammal när jag gick hem från jobbet, en sen decemberdag och såg fram emot ledighet över jul och nyår tillsammans med familjen. Jag jobbade vid det tillfället som kurator i landstinget och jobbade med människor som har psykisk ohälsa på olika sätt. Det var ett väldigt varierande arbete med allt från myndighetskontakter såsom Migrationsverket, till att vara inblandad i akut omhändertagande av barn som far illa, då orosanmälan fick upprättas. Föga anade jag att efter den ledigheten skulle jag inte komma tillbaka till arbetsplatsen.
 
Jag började jobba igen som vanligt i januari året efter men hann bara jobba 3 dagar innan jag fick gå hem, med vad jag trodde var en vanlig influensa - men jag blev aldrig frisk. Jag blev sjukskriven pga. utmattning. Det var svårt att förstå - utmattning? Jag som alltid klarat av allt, jobb, studier, hem och barn. Men det ska tilläggas att det finns ett barn med NPF-diagnos i hushållet som sedermera fick sin diagnos mycket sent. Alla år innan hade präglats av stress, konflikter, oro, frustration över att ingenting fungerade.
 
När svaret kom - ADHD och Autism så föll många pusselbitar på plats. Jag tror att jag började slappna av där. Då upptäckte vi nog att väggen redan hade träffat mig. Jag började träffa en psykolog som kunde teckenspråk. Ja, jag är döv – använder teckenspråk. Jag behöver ha en psykolog som jag kunde kommunicera med direkt på teckenspråk, och slippa använda mig av tredje part – en tolk som kanske inte alltid var samma person varje gång. Osäkerheten av att undra om tolken översatte rätt eller inte är alltid påtaglig för döva som är beroende av teckenspråkstolk. Efter sex månader som sjukskriven kom första signalen från Försäkringskassan att de ville att jag skulle försöka återgå i arbetslivet.
 
Informationen från läkare, psykolog med mera var att det var för tidigt men Försäkringskassan ville ändå försöka. Så i september det året, skulle jag börja arbetsträna. I samma veva upptäckte min psykolog att jag led av PTSD och stark ångest. Jag försökte signalera flera gånger att jag inte var redo för steget att börja jobba igen. Försäkringskassan lyssnade inte på det, utan körde över mig och bestämde att jag skulle börja arbetsträna. Under det mötet med Försäkringskassan fick jag min allra första dissociation, men jag förstod inte vad det var då.
 
Arbetsträningen fungerade inte alls då min arbetsgivare aldrig tidigare hade haft en sjukskriven medarbetare som skulle åter i arbete, så hen förstod inte vad en arbetsträning innebar utan gav mig regelrätta arbetsuppgifter direkt. Det spädde på min ångest och mående, så efter en vecka fick jag gå tillbaka till läkaren och bli sjukskriven på heltid igen och meddela Försäkringskassan. Där började min riktiga resa! Min psykolog började gräva i min PTSD, och det visade sig att jag både i barndomen och som ung vuxen varit utsatt för både psykisk och fysisk övergrepp/misshandel.
 
Detta hade jag förträngt i många år, tryckt undan för att jag inte ville känna, eller tänka på det. Det medförde att jag stängde av mina känslor, jag tillät aldrig mig själv att känna. Att gråta offentligt inför andra främmande människor var otänkbart till exempel. De symtom jag fick var Flashbacks, traumadrömmar och stark ångest. Under vissa sittningar med min psykolog så drabbades jag av regelrätta dissociationer, och det var riktigt jobbigt. Diskussioner pågår om att genomgå en PTSD-behandling som heter EMDR. Den har inte blivit genomförd än. Tre år senare, fick jag ytterligare en diagnos - GAD (Generaliserat ångestsyndrom).
 
Idag är jag 41 år gammal och försöker lära mig att leva med dessa diagnoser, PTSD och GAD. Jag väntar på att få genomgå EMDR. Det är inte lätt alla gånger. Försäkringskassan drog in min sjukpenning i maj 2018, och jag blev utan ersättning. Överklagan efter överklagan avslogs, och efter flera års kamp vann jag slut i Kammarrätten mot Försäkringskassan, men kampen om livet är inte slut än...
 
--
 
Tack för din text Emelie! Vill du som läst också dela något för att hjälpa andra? Fyll då i detta formulär så lägger jag upp det på hemsidan och Facebook: https://goo.gl/forms/cjBAPTyhBEnUlV8A3

Ta hand om dig

Eric