GÄSTINLÄGG #423 - Jag hoppade 8 meter rakt ner på stenar

GÄSTINLÄGG #423 - Jag hoppade 8 meter rakt ner på stenar

Jag var en helt vanlig 18-årig tjej som just tagit studenten från naturvetenskapliga programmet. Jag hade hela livet framför mig med oändligt många möjligheter. Vilken stad ska jag flytta till? Vad ska jag plugga på universitetet? Var ska jag resa? Men alla mina höga krav på mig själv slutade i ett självmordsförsök. Den 25 september är en dag jag aldrig kommer glömma.
 
Jag kom hem från ett utbyte i ett engelsktalande land i november 2018. Tillsammans med mina föräldrar och lärare kom vi fram till att jag skulle försöka läsa ikapp alla ämnen så att jag kunde ta studenten med min gamla klass sommaren 2019. Jag var supermotiverad. Det gick bra till en början. Men någonstans efter jul tappade jag allt. Jag som alltid har pluggat hela nätterna, orkade inte. Det var precis att jag klarade att lämna in alla uppgifter. Men jag klarade det, jag tog studenten i juni 2019.
 
Sommaren 2019, en mardröm. Jag hade fått ett jobb som många andra i min klass drömde om att få. Men det var jag som fick det! Jag skulle jobba i ett laboratorium hela sommaren. Alla andra var så glada för mig men jag kände ingenting. Orkade knappt ta mig till jobbet. Satt knäpptyst i fikarummet, jag trivdes inte alls. Jag försökte ta lunchrast när alla andra redan var klara. Det var ingen som förstod. Klumpen jag hade varje dag när jag åkte till jobbet. Den önskar jag ingen annan.
 
Sommaren fortsatte likaså fortsatte jag gå till jobbet för det fanns inte i min värld att man kunde stanna hemma. Om jag så hade 40 graders feber så skulle jag åtminstone prova gå till jobbet. Sen kommer vi till onsdagen den 25 september. Jag hade jobbat natt, åker hem från jobbet för att sedan åka och sova hos en kompis. Min kompis vaknade inte när jag knackade på. Det lilla räckte för mig. Jag var redan så skör. Jag bröt fullständigt ihop, tårarna slutade aldrig rinna. Jag körde iväg med bilen, hulkandes. Där och då bestämde jag mig, eller min depression tog över. Jag vill inte leva.
 
Jag hoppade 8 meter för att landa på stenar. Jag stirrade bara rakt ut och tog steget över kanten. Jag ångrade mig direkt, men det var försent. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Jag rullades in på akuten och där stod det ungefär 10 st sjukhusklädda runt en bår som dom lyfte över mig på. Jag var iskall. Delar av min familj var där. Alla bara grät, alla var så chockade. Mitt hopp var mitt rop på hjälp. Alldeles försent.
 
Jag klarade mig bra fysiskt. Fick bara en fraktur i ryggen, foten och handen samt ett stort jack precis ovanför ögat. Jag hade änglavakt. Från den dagen har det varit ett år av många djupa dalar. Men även några ljusglimtar.
 
När jag låg inne efter mitt suicid försök så sa en läkare inom psykiatrin till mig att ”vi tror du har mått dåligt så länge att du inte ens vet hur det är att må bra”, där brast det för mig. Tårarna bara rann för det var precis så det kändes. Jag har nu under snart ett års tid haft nära kontakt med psykiatrin. Jag fick diagnoserna djup depression och social ångest.
 
Det har varit ett år där jag många dagar inte har velat leva. Ett år med sjukskrivning på 100% under en väldigt lång tid. Första halvåret var riktigt tufft. Men den hjälp jag fick från psykiatrin har hjälpt mig. Jag har kämpat och orkat fortsätta. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vilja leva. Allt jag ville var bara att dö. Varför överlevde jag när jag ville dö?
 
Det är jag idag väldigt tacksam över. Sedan maj 2020 har jag orkat jobba 75% på Ica(!!). Ett ställe som jag aldrig trodde att jag som har social ångest skulle kunna jobba på. Men oj så fel jag hade. Jag trivs som fisken i vattnet. Om det är nånting jag har lärt mig så är det att våga utmana sig själv. Social ångest är så jävla jobbigt, det är hemskt. Jag har hela mitt liv känt mig utstuderad när jag kliver på en buss, alltid stirrat ner i backen när jag är utanför huset och knappt vågat hälsa på släktingar. Till att jag idag pratar med massa kunder och kollegor varje dag. Jag har ingen klump i magen när jag går till jobbet, den känslan är för mig helt fantastisk!
 
Aldrig kunde jag tro att jag skulle bli sjuk i psykisk ohälsa. Vad var de ens för något? När jag gjorde mitt suicidförsök så förstod jag inte att jag var mitt i en depression. Jag hade ingen som helst kunskap. Min familj och mina närmsta kompisar hade ingen aning om att jag mådde så dåligt. Min erfarenhet är att man blir specialist på att se glad ut utåt när man mår psykiskt dåligt. Jag var världsmästare i att ta mig en mask när jag träffade folk. Det är farligt. Man måste våga visa hur man mår utåt! Och för att man ska våga det så behöver vi tillsammans sprida mer kunskap om detta tabubelagda ämne.
 
Det ska inte gå så långt som det gjorde för mig. Varje liv vi förlorar i suicid är en stor förlust för vårat samhälle. Vi som lider av någon slags psykisk ohälsa är så oerhört starka och viktiga. Vi lever med en livshotande sjukdom i hemlighet. Vi kämpar mot döden varje dag. Det ska uppmärksammas och vi ska visa hur starka vi är som har överlevt en livshotande sjukdom. Eller som just nu går igenom en behandling för en livshotande sjukdom. Vi ska vara stolta.
 
--
 
Tack för din text! Vill du som läst också dela något för att hjälpa andra? Fyll då i detta formulär så lägger jag upp det på hemsidan och Facebook: https://goo.gl/forms/cjBAPTyhBEnUlV8A3

Ta hand om dig

Eric

Close

50% Avklarat

Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen

Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!