GÄSTINLÄGG #421 - Är det mitt bagage?

GÄSTINLÄGG #421 - Är det mitt bagage?

 

Det där med bagage.

Jag trodde att man kunde tömma väskan och få släppa lite tyngd. Men såhär efter 10 år är väskan minst lika tung om inte ännu tyngre.

Jag kommer inte ihåg någonting bra från min barndom. Endast sorgliga, hemska och vidriga minnen sitter som klister i mitt huvud.

Som liten flicka fick jag se hur min pappa gick från att vara min fina, starka pappa...till att bli en alkoholist.

Från att ha det tryggt i mitt hem till att bli en liten krog där folk samlades efter stan stängt ner. Som liten flicka fick jag se min mamma och mina syskon åka ifrån mig.

Och som liten flicka blev jag sviken, lämnad, och övergiven..mest ibland mina känslor.

Livet gick ju såklart, men alla dom där känslorna hänger ju kvar.

Varje dag är jag rädd för att bli lämnad, utbytt, övergiven eller att inte duga för dom jag älskar.

Varje gång någon stänger dörren, och varje gång någon säger hejdå så får jag ont i bröstet och gråten i halsen.

Lämnar dom mig för gott nu ? Kommer dom aldrig tillbaka ? ...det kallas separationsångest.

Rädslan för att inte räcka till och stressen för att inte veta om jag är tillräcklig...om jag gör tillräckligt.

Snälla lämna mig inte...eller visa mig att du snart ska lämna mig så att jag kan lämna dig först...

Snälla krossa mig inte, jag klarar inte ett slag till mig bröstet.

Snälla svik mig inte, lämna mig inte för att jag är svår att tackla ibland.

Stå kvar...håll min hand sådär hårt så jag nästan får ont i handen...För det är då jag vet att jag lever.

Smärtan...det är den som talar om för mig att jag fortfarande är vid liv. Då vet jag att livet existerar. Att jag existerar.

Så..det med bagage, det går inte att tömma ur, det kommer alltid att finnas där och tynga ner dig...det du kan göra som inte jag gjorde är att ställa ner väska ibland, kolla igenom dina saker...titta på dom, minnas dom, laga dom, visa dom för andra, berätta om dom...

Men du kommer alltid att behöva lägga tillbaka dom. Nu såhär 10 år senare har jag förstått att jag inte bara kan fortsätta gå och undvika att se igenom mitt bagage lite då och då...att jag kanske borde berätta för mina närmaste varför mina saker är lite trasiga och slitna...och att det är därför det går lite trögt för mig att gå emellanåt.

Ångesten och rädslan att dom jag älskar inte orkar vänta på mig och fortsätter att vandra även när jag behöver ta en paus är olidlig,men jag hoppas att dom jag har i mitt liv nu är villiga att vila med mig en stund och sedan hjälpa mig på med väskan när vi ska börja gå igen.

--

Tack för din text Mikaela! Vill du som läst också dela något för att hjälpa andra? Fyll då i detta formulär så lägger jag upp det på hemsidan och Facebook: https://goo.gl/forms/cjBAPTyhBEnUlV8A3

Ta hand om dig

Eric

Close

50% Avklarat

Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen

Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!