Gästinlägg #363: "Jag påminner mig om att jag fortfarande lever"

Gästinlägg #363: "Jag påminner mig om att jag fortfarande lever"

av Hannah
Ämnen: Social ångest, depression, ätstörning och generell ångest

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken att dö. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om mitt självmordsbrev. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns. Hur många gånger jag stått framför spegeln, vridit och vänt på mig för att se om jag skulle bli snyggare då, dragit in magen och räknat revbenen. Stått framför spegeln och velat slå sönder den. Jag vet inte hur många gånger jag fått panikattacker innan och när jag är i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat svettats, blivit röd och fått panik när någon frågat mig något i klassrummet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har hållit på såhär men det har iallafall hållit på sedan december 2015. Eller kanske till och med 2014.

När jag tänker efter så när vi var i Stockholm 2014 (11 år) och skulle åka tåg så stod jag och övervägde mellan om jag skulle hoppa framför tåget eller inte. Men det var bara någon tanke jag hade då och då. Det riktiga "startade" vid årsskiftet mellan 2015-2016. Min kompis hade ett självskadebeteende som vi två pratande mycket om. Efter ett tag tänkte jag att jag kanske skulle testa om det verkligen stämde att det tog bort smärtan på insidan, och mycket riktigt gjorde de det. Jag började göra det någon gång i veckan men det började bli varmare och snart var det så varmt att det inte gick att ha långärmat. Som tur var så hade jag inte gjort så djupa så de syntes inte jättemycket. Även fast jag ville skada mig själv varje dag hindrade jag mig och tänkte att det skulle vara lättare om jag inte gjorde det. Istället straffade jag mig på andra sätt. Men mitt i sommaren fick jag något ryck och skar mig 4 sträck mitt på handen! Det dummaste stället av allt. Jag tänkte att det skulle vara lätt att gömma ändå. Det var ingen som sa något men jag märkte att de började bli misstänksamma.

Efter några veckor pratade mamma med mig och tillslut erkände jag att jag hade skurit mig själv. Utan att jag visste det så hade mamma kontaktat någon på vårdcentralen samma dag jag skulle dit för att göra en annan sak. Jag fick prata med läkaren och de bestämde sig för att skicka mig till bup där jag skulle göra någon utredning, jag var där två gånger. Hon frågade massa frågor och gjorde utredning för både adhd och depression. Men jag har än idag inte fått någon riktig satt diagnos. Efter andra besöket sa de att jag skulle skickas till samtalsmottagningen eftersom jag tydligen inte mådde tillräckligt dåligt. Det tog ca 4 månader innan jag äntligen fick en tid på samtalsmottagningen. Under den tiden hade det blivit värre och jag hade skurit mig mer och mer. Jag fick prata med någon gammal tant som jag verkligen inte gillade och jag kan säga att vi inte riktigt passade ihop. Jag tyckte så himla mycket om hon på bup. Jag älskade verkligen henne och det kändes så himla skönt efter varje gång jag hade pratat med henne.

Efter ett tag så så slutade jag gå till henne, det kändes meningslöst. Jag sa till mina föräldrar att jag mådde bättre och inte behövde prata med någon längre och de trodde mig. Fast jag ljög, som vanligt. Mitt liv går ut på att ljuga nämligen.

Jag har även utvecklat en ätstörning sen i sommaren 2016. Jag hetsäter och spyr sedan upp allting. I skolan är de oroliga för att jag inte äter någon lunch men de förstår inte, de tänker att det är väll bara att äta. Men det är mer än bara att äta. Jag tittar på alla andra runt bordet och ser hur de lassar upp massvis av mat och känner ingen ångest för det. Jag tittar hur de tar upp maten från tallriken, upp till munnen och sväljer det. Jag försöker göra likadant men det är svårt, riktigt svårt och jag kämpar varje dag för att överleva. Jag bävar över att sommarlovet ska ta slut och jag måste tillbaka till helvetet och ha ännu mer ångest över min sociala fobi, betygen, vänner.
Jag är tacksam att jag har några vänner kvar. För jag är bäst på det, att tappa kontakten med folk och inte våga ta upp den igen.

Jag kämpar varje dag med min depression, ätstörning, sociala fobi. Jag är stark trots att jag flera gånger varje dag lägger mig ner på golvet och gråter men när jag gör det påminner jag mig om att jag fortfarande lever. Jag ska ta mig ur all denna skit oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur mycket/lite hjälp jag får.

--

Tack för din text Hannah! Vill du som läst också dela något för att hjälpa andra? Fyll då i detta formulär så lägger jag upp det på hemsidan och Facebook: https://goo.gl/forms/cjBAPTyhBEnUlV8A3

Läs fler gästinlägg här: https://www.facebook.com/pg/angestskolan/photos

Nu kan du köpa vår nya bok med 50 liknande berättelser på https://butik.angestskolan.se/

Eric

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.