Gästinlägg #358: "Förminskande av min ångest"

Gästinlägg #358: "Förminskande av min ångest"

av "BirdOfFaith"
Ämnen: Ångest

Ångest är ingen lätt sak att leva med. Innan jag började känna av ångest visste jag knappt någonting om vad ångest var mer än att alla pratade om det på ett så lättsamt sätt, Till exempel ”Åh jag har sån ångest över provet på fredag”. Så när jag började känna av ångest så kändes det inte som den ångesten man kunde ha innan ett prov eller liknande. Jag kände mig konstant stressad, konstant orolig över minsta lilla grej som min hjärna kunde tänka på.

Så när jag kom in i min period då jag levde med ångest och folk frågade mig varför jag var så nere eller rolig och jag sa att jag ”bara” hade ångest. Så fick jag ofta svaret ”Men vadå du har väl inget ha ångest över, du har ju ett bra liv”. Det är så vi med ångest blir förminskade, det känns som att ingen någonsin förstår det som man känner och tycker att man inte har någon anledning till att känna ångest. För det är ofta så folk resonerar som inte själva har levt med ångest, att man måste ha någon sorts anledning till att man har ångest.

Men när folk har frågat mig varför jag har ångest så har jag aldrig kunnat ge dem en anledning till varför jag har det, jag bara har det. Och det tycker folk är knotigt, dem förstår inte, och det gör mig bara ännu mer ångestfylld.

För ångest är inte alltid något man kan sätta ordet på vad det grundar sig i. Med min ångest så oroar jag mig över minsta lille, jag överanalyserar allt som kan hända och får sedan ångest för att jag inte kan ha kontrollen över allting som händer, har hänt eller kommer att hända.

Så när folk frågade mig, varför jag var så nere eller varför jag aldrig va i skolan, så slutade jag svara på deras fråga. För jag visste att om jag gav dem det riktiga svaret så skulle de bara se ner på mig och förminska mina känslor genom att säga saker som ”Det är väl inte så farligt” och ”Du har väl inget att ha ångest över”, Vilket bara skulle få mig att känna mig liten och att det jag känner inte betyder något.

Ångesten gjorde så att jag slutade gå till skolan, för att slippa alla frågor och alla situationer som kunde uppstå där som jag visste att jag inte skulle kunna ha kontrollen över och få en panikångest attack. Det gjorde att jag tappade kontakten med alla mina vänner, vilket gjorde att jag fick mer ångest för att jag bara kände mig mer och mer ensam på jorden, i min egna lilla bubbla, min bubbla som var helt fyllt med ångest.

Inte ens min mamma förstod mig, hon försökte förstå så gott hon kunde men hon hade aldrig haft någon i sin omgivning som levt med sån typ av ångest som mig. Att min mamma inte förstod vad som hände eller visste hur hon skulle hjälpa mig var jobbigt för mig att se, det gav mig bara mer ångest, för jag kände att jag gjorde min mamma besviken, även fast nu i efterhand vet jag att hon aldrig var besviken på mig, hon ville ju bara hjälpa till. Jag visste inte ens själv hur jag skulle komma ur sitsen jag satt i, hur jag skulle bli av med den här extrema och outhärdliga ångesten. Till slut så lyckades jag, jag kom ut ur min lilla bubbla av ångest. Men det tog ett tag att komma tillbaka hela vägen upp eftersom ångesten hade styrt så över mitt liv. Jag hade knappt några vänner och jag var konstant rädd för att falla tillbaka igen.

Allt jag önskar är att man hade pratat mer öppet om saker som ångest, depression och panikångest, för det skulle göra att samhället i allmänhet är mer förstående mot ångest och att man kan hjälpa folk tidigare istället för att bara förminska deras känslor.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.