GÄSTINLÄGG #356: "JAG VÄLJER ÅTERIGEN DET TYSTA MÖRKRET"

GÄSTINLÄGG #356: "JAG VÄLJER ÅTERIGEN DET TYSTA MÖRKRET"

av Fanny

Ämnen: Social ångest, panikångest, GAD & Tvångssyndrom

I hela mitt liv har jag varit rädd. Så jävla rädd för allt. Rädd för att bli sedd, rädd för att ta för mycket plats, rädd för att finnas. När jag var liten gick jag och gömde mig bakom soffan när mina föräldrar fick besök och i skolan fick jag skäll av mina lärare för att jag aldrig sa ett ljud. Jag kunde såklart prata, det visste dom men problemet var att jag kunde inte göra det när många såg på. Och många i det här fallet var fler än 3 stycken. Inte förrän jag gick på gymnasiet vågade jag ta lite mera plats. Jag hamnade i en liten klass och fick mina första riktiga vänner. Jag trodde att nu när jag bytt skola, kommit bort från mina gamla klasskamrater och fått nya lärare så kunde jag äntligen bli “mig själv” alltså den jag ville vara. Men trots alla mina ansträngningar och alla förändringar så kunde jag inte bryta alla mina rädslor. Jag var fortfarande livrädd för att gå ensam i korridoren eller befinna mig i folksamlingar. Att äta bland folk eller prata med främlingar var absolut inte tänkbart. Och varje gång det var redovisningar inför klassen var jag “sjuk”.

Förutom min sociala rädsla har jag alltid varit livrädd för vatten och masker. Med min vattenfobi innebär den största utmaningen att ta mig över broar eller våga närma mig en båt. Masker skrämmer slag på mig så jag kollar inte ens på barnfilmer där det förekommer clowner eller liknande. Men sociala situationer är det värsta av allt och jag hatar mig själv så mycket för att jag inte förmår mig själv att komma ifrån den vidriga rädslan. Jag kan inte ringa eller svara i telefon om det är någon annan än mina nära vänner eller familj som ringer, kan inte handla själv för att jag klarar inte av att stå i köer, kan inte åka buss eller tåg, kan inte gå på stan själv eller gå promenader där jag kan möta mycket folk (som vid skolor) osv.

Jag hatar mig själv så mycket för det här. Att jag alltid är den personen som andra måste anpassa sig efter. Att när jag träffar vänner så måste dom tänka sig för vart vi går så jag inte får panikattacker. Att jag inte kan dejta någon annanstans än över nätet och när jag väl får napp så vågar jag aldrig träffa personen i verkligheten. Jag hatar hatar hatar att trots snart ett år av DBT behandling, mediciner, år av samtal med psykologer och verkligen stora försök från min egen sida så blir det aldrig bättre. Jag blir bara mer och mer isolerad. Och ju mer isolerad jag blir ju mer drar jag mig undan och ju mer jag drar mig undan så hatar jag mig själv ännu mer.

Idag är det lättare att räkna upp saker som inte ger mig ångest än allt som ger mig ångest. Mitt sjävskadebeteende som jag haft till och från genom åren har förvärrats. Folk i allmänt irriterar mig mycket mer idag just för att jag avundas dom så mycket. Jag vill ju bara vara vanlig och leva mitt liv utan att vara rädd hela tiden. I mina drömmar är jag alltid den sociala och levnadsglada tjejen. Klassen och festens mittpunkt. Jag vill att folk ska lära känna mig, jag vill att dom ska förstå mig. Men hur ska dom kunna göra det när jag bara flyr. Att fly iväg och bära alla dessa rädslor själv börjar bli en för tung börda. Jag är så trött och verkligheten känns bara som ett hån. Så jag väljer återigen den fula vägen tillbaka in i det tysta mörkret.

Jag är diagnostiserad med Social ångest, GAD och panikångest. Under utredning för OCD och pågående DBT behandling. Tack för er tid.

Close

50% Avklarat

Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen

Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!