GÄSTINLÄGG #347: ”JAG HAR SÅ MÅNGA FRÅGOR, MEN INGA SVAR”

GÄSTINLÄGG #347: ”JAG HAR SÅ MÅNGA FRÅGOR, MEN INGA SVAR”

(av Rebecca)
Ämnen: Vänskap på internet, mobbning, våldtäkt, droger och självmord

Den 11 september 2014 började jag med ett konto på Instagram vid namn @stoppa.mobbning.nu och det var början på en tid för mig med många nya vänner och mycket glädje, men också många jobbiga saker. En av dessa saker ska jag berätta om här. (Jag vet inte om vissa personer jag kommer prata om vill att jag nämner deras namn och jag kommer därför använda första bokstaven i dem.) Det jag kommer att skriva om här kommer att vara helt utifrån min upplevelse och så som det var för mig, det jag minns, ifall någon undrar.

Den här berättelsen tar i alla fall sin början den 3 oktober 2014 då jag för första gången skrev till en tjej, E. Anledningen till detta var att hon på den här tiden hade ett konto där hon skrev noveller, och som jag följde. Där hade hon skrivit ut om att hon inte mådde så bra och därför skickade jag ett meddelande där jag frågade hur det var. Hon svarade att hon mådde skit på grund av att en tjej som hon kände hade försökt ta sitt liv och att E inte visste ifall hon någonsin skulle vakna igen. Hon bad mig även att läsa ett inlägg som hon hade skrivit om den här tjejen. Tjejen som kallades för Abbis och som kom att bli en av mina allra bästa vänner, något jag dock inte visste vid den här tiden.

Det som E skrev om Abbis var:
”Jag känner en tjej som bara har levt några år. Nämner inte ålder, men hon är i tonåren. Hennes liv, förstördes redan när hon föddes. Hon själv vet inte vart hon är född. Pga att hon inte är från Sverige, blir hon mobbad. Hon har redan varit med om våldtäkter, misshandel, mobbning, har tagit droger, hon har försökt ta självmord 14 ggr, hon cuttar och bränner sig själv, äter för lite, hennes liv är hemskt! Detta har pågått i 8 hela år. Men ändå är hon så otroligt snäll mot andra och är underbar, fantastisk och helt unik. Du vet vem du är, och jag nämner inga namn. Men detta är inte ok! Hur kan folk vara så korkade i huvudet?! Våldta barn, misshandla barn, asså gah!! Jag vill bah, argh. Usch, folk här får mig att vilja dö så ofta. Men jag har mina vänner, och lovers. Och ni har säkert en massa fina vänner också. Alla som läser detta är underbara, ni är unika. Men jag fattar inte hur folk kan hålla på såhär. Snälla, om ni vill göra mig en stor tjänst, skriv något fint till henne här nere. Kalla henne Abbis bara, om ni kan vara snälla och göra detta.”

Den där texten berörde mig riktigt ordentligt, och jag kollade lite i kommentarsfältet. Där såg jag ett konto som hade svarat på många av dessa kommentarer, som skrev saker som ”Nej, tyck inte synd om mig, jag förtjänar att må dåligt”. Jag började då följa det kontot och skrev en kommentar under en bild, om att jag verkligen hoppades att hon skulle vakna igen (fast jag var medveten om att hon aldrig skulle läsa det annars) och jag skrev min kik och sa att hon gärna fick skriva där om hon vaknade. Helt ärligt trodde jag aldrig att hon skulle skriva till mig, men en dag så gjorde hon det. Från den stunden började jag lära känna den här fantastiska och underbara människan, och jag lärde även känna E betydligt bättre. Dessa två blev två av mina absolut bästa vänner.

Det var bara tre personer i hela världen som verkligen brydde sig om Abbis, och som älskade henne. Det var jag och E, som var hennes internetvänner, och så var det O, som kände henne irl. Men allt var inte frid och fröjd, det var mycket som hände runt Abbis. Hon försökte ta sitt liv ytterligare några fler gånger och hennes syster, V, gjorde hemska saker mot henne och behandlade henne som skit. Jag ska berätta om några tillfällen dock, som jag minns extra väl. Det första av dem var när jag en dag försökt övertala henne om hur vacker hon var, för det var hon. Efter en stund, då hon hade sagt emot mig, så frågade jag vad det var som folk hade gjort mot henne för att få henne att känna så som hon gjorde. Hennes svar, tror jag aldrig att jag kommer glömma.

Det hon skrev var: ”Slagit mig. Sparkat på mig. Kastat stolar, stenar, grenar på mig. Våldtagit mig. Ska jag fortsätta?”
Och det var nästan det sista som var värst. ”Ska jag fortsätta?”, som om det hon redan hade skrivit inte var hemskt nog, det fanns ännu mer. En annan händelse jag minns var när hon inte hade svarat mig på ett bra tag och jag började bli ganska orolig, för det var inget bra tecken med tanke på tidigare självmordsförsök. Därför skrev jag ganska många oroliga meddelanden innan jag fick svaret:

”Abbis kan tyvärr inte komma till mobilen nu. Hon blir våldtagen. Jag ska säga till henne när det är över att kika dig:)”
Vem skriver ens så? Och vem f*n använder en glad smiley när man berättar att någon har blivit våldtagen? Men det värsta hände senare. Jag fick veta att O hade tagit sitt liv och det är klart att man blev ledsen över att någon hade dött, men jag kände henne och sörjde därför inte henne på det sättet. Det gjorde däremot Abbis och E vilket gjorde att jag självklart stöttade dem i deras sorg och försökte finnas där.

Jag tror det var några månader senare som jag fick veta det som var så förvirrande. Då berättade ”Abbis” att hon egentligen var O och att det var Abbis som hade dött medan O sen hade låtsats vara Abbis. Detta var extremt jobbigt och väldigt förvirrande. O berättade inte så mycket om hur det hade hänt eller exakt när det hade hänt och jag ville inte pressa henne i sin sorg. E var lika förvirrad som jag och orkade därför inte prata om det. Dessutom så bröt hon ett tag senare kontakten med alla sina internetvänner.

När jag varken kunde prata med E eller O så kändes det inte som att någon annan skulle förstå, inte på riktigt, eftersom ingen annan hade känt henne på samma sätt som vi tre gjorde. Jag var ensam. Dessutom visste jag inte när Abbis hade dött, hur det hade gått till mer än att jag förutsatte att det var ett självmord, jag visste inte var hon hade dött och dessutom var jag inte helt säker på vad som hade varit hon, när jag hade skrivit med henne och när jag hade skrivit med O. Jag var helt själv i min sorg och jag var osäker på i princip allt. Ska jag vara helt ärlig så visste jag inte ens om hon verkligen hade funnits på riktigt eller om allt bara hade varit ett sjukt skämt från O:s sida.

Det är hemskt att sörja någon utan att egentligen veta hur personen du sörjer egentligen var, eller om hon ens existerade. I vilket fall så fanns hon för mig, och jag älskade henne, och jag har kommit fram till att det egentligen är det enda som spelar någon roll. Men osäkerheten var ändå det helt klart värsta, att ha så många frågor men inte få ett enda svar. Under den här perioden så var det några låtar som jag lyssnade på om och om igen, vet inte om det faktiskt hjälpte, om det fick mig att må bättre eller bara sämre av att lyssna på sorgliga låtar. Det jag lyssnade på var ”Empty room” och ”This is my thanks” av min favoritartist Sanna Nielsen, samt ”Den starkaste som fanns” av Sofijah. Det tog ganska lång tid innan jag vågade fråga ut O om vad som faktiskt hade hänt Abbis. Mer än 1,5 år faktiskt.

Det var först för några månader sen som jag verkligen frågade om vad som hade hänt, då jag ansåg att jag hade all j***a rätt i världen att veta då Abbis faktiskt hade varit även min vän. O ville dock inte riktigt svara på frågorna som jag hade, och dessutom sa hon andra saker än vad jag tidigare hade trott. Nu sa hon att Abbis hade dött i en bilolycka och att hon hade varit 16 år, medan jag var säker på att hon hade varit 14 år (vilket jag också hade varit då). Med tanke på att jag fick helt andra svar än tidigare så var jag nästan ännu mer förvirrad då än innan och jag vet fortfarande inte vad sanningen faktiskt var. Som sagt, så vet jag bara att för mig var hon verklig, hon var min bästa vän, och jag älskade henne, innan hon dog någon gång under våren 2015.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.