Fredrica 8 år - Fredrica Eriksson

Fredrica 8 år - Fredrica Eriksson

Igenom mitt liv har jag gått igenom en hel del. Mobbning, utfrysning och inte fått det stödet jag har behövt av människor som funnits nära mig. Det har varit så svårt för mig att acceptera.

Att acceptera att jag har varit ett offer och att ingen någonsin har trott på mig eller stått upp för mig. Att jag har behövt acceptera att jag inte är lika bra som alla andra och i mitt liv är det meningen att jag ska va den alla kan klanka ner på och frysa ut.

Detta fick jag acceptera när jag var 8år, kan ni förstå det?

Att jag Fredrica 8år gammal har bara acceptera detta och trott att mitt liv skulle vara så livet ut. Att jag var värdelös och att jag var ful. Jag var inte lika bra som dom andra barnen.

Dom första gångerna jag var hos min psykolog för 2år sen så började vi med att gräva. Det var så vi gjorde i början, vi skulle gräva oss ner i skiten för att sedan acceptera, inse och säga hejdå för att kunna gå vidare.

Jag gick då hos en KBT psykolog. Vilket innebär att dom använder sig av mycket tankeövningar. Dom ger en verktyg för att klara av vardagen och olika tillfällen medan en vanlig psykolog pratar du bara med.

Jag var hos henne varje vecka och det var tuffa veckor för mig.

Tillslut fick jag blunda och föreställa mig i tanken att jag stod framför mig själv när jag var 8år. Lilla Fredrica 8år på skolgården gråtandes.

Den första frågan jag fick var: när du kollar på Fredrica 8år, är det något fel på henne? Är hon ful? Är hon fel?

Jag kom ihåg jag grät hysteriskt och svarade nej det tror jag inte. För när jag kollade på Fredrica 8år så var det inte ett enda fel utan bara otur.

Hon hade den oturen att hon blev den femte tjejen. Den tjejen som aldrig fick vara med. Den tjejen läraren fick lotta vilken som skulle va med henne på rasten. Den tjejen som aldrig blev bjuden på tuggummi medan alla andra fick. Den tjejen som alltid fick skulden för alla andras skitsnack. Den tjejen som alla sa nej till att leka med. Den tjejen som blev skickad till BUP av lärarna för hon var mobbad.

När jag var där i tanken och kollade på mig själv, så skulle jag säga hejdå.

Jag skulle säga hejdå till en ledsen 8årig tjej som stod och grät ensam på skolgården. Jag skulle istället säga hej till den glada 8åriga tjejen som inte hade några fel, hon som bara hade otur.

Med detta blogginlägget så vill jag uppmana er alla att mobbning är det värsta som finns. Det förändrar människors liv. Det har förstört mitt liv. Det har gjort att jag har gått i 18år och inte sett något värde på mig själv alls. Och tillslut ville jag inte leva längre. Det värker fortfarande i mig än idag och jag har fortfarande stora problem att se mitt egna värde.

Vi måste alla slå oss samman och hjälpa varandra, och framförallt hjälpa dom utsatta. Om du ser någon du märker är utfryst eller du fortfarande går i skolan och någon alltid är ensam. Bjud in dom.

Ingen ska behöva känna sig utanför eller mindre värd. Vi alla är bra precis som vi är, vi alla förtjänar ett liv utan att känna oss mindre värda.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.