Se föreläsning

Förlåt mig - Fanny Vinsavaara

*fanny vinsavaara asperger tvångssyndrom

“Jag är så stressad jämt, jag skulle vilja ha ditt lugn”.
“Men, du ler och skrattar jämt ju.”
“Det trodde jag aldrig om dig! Du är inte den typen”.

Hur kan 3 oskyldiga och så simpla meningar göra mig så fruktansvärt frustrerad? Varje vecka, ibland flera gånger i veckan får jag höra det. Blir ständigt påmind om det och tycks alltid ha en skyldighet att förklara mig. Och jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag ska behöva vara för att slippa höra att jag inte är si eller så, eller få en läxa i hur jag borde vara för att passa in i den ramen jag ger uttryck för att tillhöra. För alla runt omkring mig är ju såklart experter på just mig. Att jag kan mig själv bäst är en omöjlighet och självklart ljuger jag för att få slippa saker och möjligen få lite medlidande. Jag är alltid för mycket eller för lite. Så jag tänkte passa på att be om ursäkt.

Jag ber om ursäkt för att jag inte kan lära dig hur man stressar ner. För sanningen är den att inuti mitt huvud pågår en ständig orkan. Ett så stort kaos att om du hade kunnat kika in i mitt huvud så hade du  aldrig hittat ut igen. Jag kan sitta helt stilla och se ut som lugnet själv men det beror inte på att jag stressar ner, det är helt enkelt min kropp som inte hinner med mitt huvud. Oljudet blir så högt tillsut att jag inte kan gå och lyssn samtidigt. Jag måste sätta mig ner och försöka komma ihåg att andas för att inte byta ut i en panikattack. Jag är styrd av mina tvångstankar hela tiden. Du kan inte se dom eller höra dom. Du kan inte föreställa dig dom. Ändå är det inte jag som misstar dig för saker.

Förlåt mig för att jag upplevs som en glad person när jag kanske inte är det. Det är faktiskt väldigt lätt. Om jag skulle gå runt och leva ut mina negativa känslor hela tiden hade jag blivit sjukskriven igen. Tro det eller ej men personer med psykisk ohälsa kan faktiskt också vara glada. Även om det är helt omöjligt för dig att förstå så kan jag faktiskt vara glad och le trots att jag är förföljd av ångest och lever på gränsen till panik jämt. Men jag lovar, jag kan ta hand om mina gränser och min ångest själv, så du behöver inte oroa dig att jag skrattar för att göra dig glad. Jag är glad också.

Och jag är verkligen så ledsen att jag inte kan leva upp till den personen du tycker att man ska vara om man har tvångssyndrom och asperger och allt däremellan och utanför. Jag vet inte varför du tror att jag ska vara precis likadan som alla andra med exakt samma problematik som jag har är. För du måste ju vara expert på just personer med ångest och tvång eftersom du är så säker på att jag inte är den typen. Förklara gärna för mig hur man är när man inte är rätt typ så ska jag bättra mig. Men innan du börjar rätta mig så kan du ju fundera på en sak. Jag tvingas dagligen leva i din värld. Jag måste anpassa mig efter hur samhället ser ut. Jag kan aldrig ta för givet att någon kommer förstå mig. Jag måste alltid förklara mig. Det funkar inte alltid för mig, men jag gör så gott jag kan. Och varje gång jag misslyckas så är det ett enormt nederlag för mig. Så hur skulle det vara om du skulle leva i min värld för en dag?