Faran i att frysa - Malin Holmberg

Förändringar. Jag brukade tycka de var spännande. Någonting att vila hjärnkapaciteten på. Någonting som körde slut på den och gjorde mig lugn. En känsla av att alltid vara beredd. Nere i startgroparna. Alltid redo för nästa sprint. Alltid redo. På något sätt kändes nog den ständiga mentala rörelsen som ett alibi för det som egentligen var känslan av flykt. Förändringarna tog sig så småningom en annan smak i munnen på mig. Gick från sötsyrlig till bitter som Fernet.

Jag har förstått att den där rörelsen inte är min grej längre. Jag föredrar idag lugn, pallar bara inte stressa. En vanemänniska som ogärna planerar min tid för någon annan än mig själv. I min ensamhet kan jag planera hur mycket som helst. Till och med min egen begravning men jag vill kunna ta beslut närsomhelst, ändra mig när som helst och det helt oberoende av någon annan. Eftersom jag liksom måste kunna ta chansen när den väl dyker upp. För det är små, små luckor av energi och hinner jag inte utnyttja dem stängs de lika fort som de öppnades. Jag måste ha makten liggandes i knät som en dödstrött katt. Bara utifall att jag skulle bli sällskapssjuk. Den måste vara där. Om någon annan planerar någonting i mitt liv blir jag för en stund som ett barn. En kallelse till tandläkaren får mig att känna en instinktiv känsla av ”Nej, jag vill inte.” ”Hur ska jag veta om jag orkar gå upp den 24 april, två veckor i förväg?”

Men det finns en fara som ständigt lurar och jag är inte dum. Jag ser den i ögonvrån och såsom alla andra faror som lurar är jag den första att erkänna dess existens. Förnekelse är inte min grej. Däremot är jag kanske inte längre den som rusar fram och tar tjuren vid hornen. Jag har nog istället blivit den som inte låtsas se. Som använder skenmanövrar. Den som avvaktar, observerar på avstånd. Kanske lite för länge. Innan jag till slut går till attack. Och då mer av dåligt samvete än av mod. Det är farligt att förbli stillastående. Ett stillastående mål är lättare att träffa, så jag kanske står kvar lite för länge ibland men jag vill så förtvivlat gärna få vara kvar. För jag vet ju vad jag har här, men aldrig vad jag får på en ny plats. Och jag vet hur jävligt det faktiskt kan vara. Så jag står hellre kvar i det mediokra än att söka det fantastiska. Men jag vet att det är så en fryser fast. Det är så en blir ännu mer rädd för livet än jag redan är.

Det är hög tid för en förändring, det har det varit länge nu. Tid för en lagom stor utmaning. Alltså inte någonting i stil med att jag ska bli friluftsmänniska, börja träna fem gånger i veckan, äta rawfood, sluta med koffein, börja dricka grönt te och på lång sikt kanske bestiga Kebnekaise i sådana där löparskor som ser ut som grodfötter med tår. Förutom det sista är faktiskt alla ovanstående sådant som jag har försökt mig på på den tiden då jag fortfarande trodde att yttre förändringar på något sätt skulle göra både mig och min självkänsla bättre. Nej, det är tid för något mer vettigt, någonting högst genomförbart men som ändå medför en större risk än någonting jag tagit mig för de senaste fem åren. Någonting jag kan klara av. Mitt största problem är inte min kapacitet. Den egentliga frågan har transformerats från ”kan jag?” till ”ska jag?” Alltså vilket pris är jag beredd att betala för min prestation? Hur dyrt får det vara att köpa bekräftelse genom att vara så jävla duktig i andras ögon?

Jag måste fråga mig om prestationen är till för andras njutning eller för min egen och de senare är de jag måste våga ta tag i. Så, det är väl typ det jag ska göra nu.

En utmaning i att binda mig som kanske kan tina upp mina tår. Att för en lång tid framöver inte bara kunna se till mig själv. Jag vet att jag har observerat på avstånd länge nog. Det är tid för aktion.  

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.