Ett vykort från katastrofmamman - Jenny Tistell

Ett vykort från katastrofmamman - Jenny Tistell

Det är svårt att bli förälder. Det vågar jag faktiskt påstå att det är för alla. I samma ögonblick som den lilla varelsen kommer till världen och till ens famn så förstår man att det här är allvar! Det här är på riktigt! Den här lilla, lilla människan är nu i mitt ansvar. Sen får man följa med på den resan som föräldraskapet ger biljett till. Man får åka virvelvind och bergochdahlbana, man får skratta, gråta och våndas. Varje fas i det lilla barnets liv är lika mycket äventyr för föräldern som för barnet.
Men varje kris och varje svårighet för barnet blir tredubbelt för föräldern. Som förälder ska man inte bara axla sina egna känslor och svårigheter, man ska även göra detsamma för sitt barn – samtidigt.
Så jag vågar påstå att det är svårt att bli och vara förälder. Det finns inga manualer eller något facit.

Men likaså vågar jag påstå att det är ännu svårare när man dessutom lever med psykisk ohälsa. Det ger ytterligare en dimension. För som jag ju skrev: Som förälder ska man inte bara axla sina egna känslor och svårigheter, man ska även göra detsamma för sitt barn – samtidigt. Jag har tre barn.
Jag tänkte försöka ge några vykort från mitt föräldraskap utifrån min situation och med min psykiska ohälsa. Idag kommer vykort nummer ett. Från katastrofmamman med ångest, oro och PTSD.

Jag har alltid varit en orolig och rädd person. Rädd för allt. Alltid rädd för att något hemskt ska hända. Jag har plågats av katastroftankar som har blivit en sanning för mig. Jag har också PTSD och har en del händelser med i min ryggsäck. Detta har så klart färgat mitt föräldraskap och jag har gått med ständigt alarm på för att skydda mig och mina barn från katastrofen. Ibland har det kunnat vara en del av kamouflaget utåt. För det kan ha inneburit att jag varit med på varenda skolutflykt, varenda liten aktivitet i skolan och engagerat mig i allt som mitt barn varit delaktig i. Det är lätt att tänka att jag har varit en engagerad mamma. Ja, förvisso men det är bara ett villospår. Jag är egentligen driven av skräckbilder och en total övertygelse att mitt barn kommer dö en hemsk död om inte jag inte är där. Ständig varningslampa. Ständiga larm. Alltid vaksam, aktsam och väldigt, väldigt rädd.  Utmattningen kommer som ett brev på posten efter en tid. Om och om igen.

Jag plågas av ”skräckbilder” i mitt huvud om mina barn. Jag vet inte om skräckbilder är ett korrekt begrepp, men jag kallar det så. Det innebär att jag får upp bilder inom mig på mina barn där jag ser att de är skadade eller drabbade av något hemskt. Det kan vara bilden av mitt barn med stora skallskador, där jag ser såret, blodet, hjärnan… allt syns i min bild. I samma ögonblick som bilden kommer upp så känner jag också hur rädd mitt barn är, hur ont det gör och samtidigt min egen smärta. Så den eller de sekunderna som bilden utspelar sig i mitt huvud är som en blixt som attackerar snabbt men gör väldigt ont och skapar panik. Jag känner alla känslor på en gång. En bild kommer inte heller bara en gång. Den upprepar sig självt så den attackerar mig om och om igen och det enda som egentligen hjälper är att vara med barnet hela tiden, avgränsa barnet från möjliga tänkbara hot och ta bort hen från sitt övriga sammanhang och in min famn så jag kan kolla att det inte stämmer och sedan inte släppa barnet ur syn alls. Kontrollbehov helt enkelt. För att försäkra sig om att inget hemskt händer barnet. Det kan också vara bilder där jag ser ett barn ramla över balkongräcket, falla ner från ett träd eller drunkna. Det leder så klart till att de inte får vara på balkongen eller klättra i träd etc. Det händer att jag går ut och går med hunden och får de här bilderna och då måste jag springa hem och för att säkerställa att det inte hänt och sedan förvissa mig om att de inte går ut på balkongen. Det blir helt klart en begränsning i vårat liv.

Jag tror egentligen inte att det är så unikt att ha katastroftankar och oro kring sina barn. Det har nog alla föräldrar mer eller mindre. Det är ju faktiskt det svåraste av allt, att inte alltid kunna skydda sitt barn. Jag tror det ingår i föräldraskapet att ha lite panik ibland. Det behöver inte alltid vara något konstigt eller sjukt. Men för mig är det inget som kommer ibland. Det pågår hela tiden. Som ett ständigt krig i väntan på dödsoffer. Det är inte heller några bilder eller tankar som går att borsta av sig. Det går inte att bara sluta eller att övertala sig att det inte stämmer. För när skräckbilden är där så är det den enda sanningen, den enda verkligheten och jag känner i hela kroppen att det händer på riktigt. De ockuperar mig, förlamar mig och äger mig. Jag får små pauser emellanåt innan nästa krig utspelar sig. Det är något mer än vad som ingår i vanligt föräldraskap.

De värsta bilderna är de som handlar om övergrepp eller misshandlar där jag ser något av mina barn, utsatt, eller när det utsätts och känner utsattheten och smärtan hos barnet.  När de bilderna kommer blir det värre för det triggar också andra delar av mig. Då finns det liksom inget förbud man kan ge som hjälper. För det handlar inte längre om en balkong som man ska undvika utan det här handlar om hela omvärlden. Ibland är det så starkt att jag skriker rakt ut och måste nypa mig, slå på mig eller nåt liknande. Det blir nästan svårt då att veta om bilderna är sanna, gäller mina barn eller mig och jag tappar för ett ögonblick bort mig helt. Det här är plågsamt och väldigt påträngande och fruktansvärt smärtsamt.

Allt det här utlöses av olika triggers. Det kan vara alltifrån tankar, känslor, lukter, minnen, ljud, nyhetsrubriker, filmklipp etc. Jag har så många triggers omkring mig för detta att jag har valt att skala bort det ena efter det andra för att kunna få lite mer lugn och inte hela tiden gå med alarmet på. Tex ser jag aldrig på nyheter. Inte heller läser jag några tidningar. Jag ser helst inga filmer som jag inte redan sett. Bara snälla glada filmer där jag i förväg vet hur det går. Jag undviker att genomföra vissa aktiviteter med barnen som tex badhus, cykling eller ställen där det är stora folksamlingar. Jag har vissa specifika triggers också som t.ex. höga smällande ljud. Mina barn får absolut inte ha ballonger. Allt det här är utmattande, tärande och leder till skuld, skam och massa självförakt för att jag inte klarar att göra det som andra föräldrar gör med sådan självklarhet. Skuld för att jag försätter barnen i mina begränsningar och skam för att jag inte klarar av att sluta.  

Så klart berättar jag aldrig för barnen om de här detaljerna, jag försöker bara förklara för dem att deras mamma är mer nervös än andra och att jag har lätt för att bli rädd. Jag tänker att de behöver få sätta ord på det som de ser och hör och påverkas av, så jag måste prata om det på ett sätt som blir begripligt för dem och utan att skrämma dem. De vet att de har en mamma som är mer rädd än andra. De vet t.ex. att anledningen till att vi inte cyklar till skolan är för att mamma hela tiden är rädd att de ska ramla och slå sig. Men de vet inte vilka bilder jag får i mitt huvud. Det behöver de inte veta.
Jag vet att jag absolut har fler sidor som mamma än mina psykiska symtom. Jag gör så klart många bra saker för och med mina barn. Men jag tänker än en gång våga påstå, att det är svårt att bli förälder och om man lever med psykisk ohälsa är det ytterligare en dimension av den svårigheten. Det här är något jag brottas med och som jag inte bara kan ”slå av” på en knapp. Det blir som en ond cirkel där det ena symtomet avlöser det andra och jag blir mer och mer begränsad och återfaller i utmattning. Sedan kanske även en depression. Att vara mamma till tre barn och få en svår depression är också väldigt svårt.  

Jag tänkte att jag nån gång ska försöka berätta mer om hur just det har sett ut för mig i ett annat vykort; från den deprimerade mamman.

-----
Vill du kontakta Jenny? Gör det på
Mail: [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 
Close

50% Avklarat

Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen

Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!