Ett vykort från en utmattad mamma - Jenny Tistell

Ett vykort från en utmattad mamma - Jenny Tistell

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag och skattjakter därtill. Hon bakade allt bröd till familjen och hon klippte gräs och skapade en skaparverkstad till barnen. Hon var fantastisk faktiskt. Eftersom att hon gjorde allt detta trots sin psykiska ohälsa. Ibland hade hon hypomana skov som faktiskt hjälpte henne med detta. Men ibland tappade hon all ork och blev deprimerad och blev liggande i soffan. Som tur var fanns det så mycket av hennes verk kvar så familjen klarade sig ändå tills depressionen lättat.

Så här ser min saga ut. Sagan om när jag var en ”riktig mamma”. En mamma som gjorde allt för och med mina barn. ALLT! Jag sov förvisso nästan aldrig på nätterna pga stress och oro, jag tog absolut inte hand om mig själv heller och jag aktiverade mig på det här viset också delvis för att undkomma andra symtom som ångest och flashbacks t.ex. Hela mitt jag mättes i prestationer och ofta i mamma-prestationer. Det var inte något rosenrosa skimmer i den här sagan.
Men ändå, under några år av mina barns liv var jag en ”riktig mamma”!

Vi lever inte i någon saga längre. Vi lever i den fula verkligheten. Där bakas det inga bullar, inga köttbullar rullas och våfflor har vi inte sett röken av. Här i den fula verkligheten får vi överleva snarare än leva. Här ekar det en endaste fras i mitt huvud: JAG ORKAR INTE.

Alla år med psykisk ohälsa och upprepade svåra händelser att hantera har lett till återkommande utmattningsepisoder som för varje gång blir värre. I dag har jag svårt med koncentration, minne och organisering. Blir det väldigt hög stress för mig så tappar jag bort ord och börjar stamma. Jag glömmer nycklar i dörren och lämnar plattan på tills det står lågor på spisen. Jag trippelbokar mig och jag missar möten om jag inte kommer på dem i sista sekund och springer dit. Det är bara några exempel på saker som drabbas.

Att leva med utmattning och samtidigt en ganska så pressad psykosocial livssituation skapar mer stress och samtidigt en ökad stresskänslighet. Det blir lite som en rondell man fastnar i. Man kommer inte ur. Vården och samhället är inte till hjälp. Jag har haft kontakt med tre-fyra olika myndigheter i min rehabilitering och de har ingen direkt relation med varandra mer än de möten som bokas. Det kan för mig i praktiken betyda att jag har tre möten på en vecka med dessa för att samordna min rehabilitering. Samma vecka kan jag ha tid hos min psykolog, två läkartider för två av barnen och dessutom ett litet utvecklingssamtal för tredje barnet. Alltså sju möten på en vecka. Samtidigt som jag arbetstränar och inte kommer upp till mer än 15 tim/vecka pga utmattning. Det här är ingen överdrift, det här är mitt liv.
Jag förväntas hitta återhämtning, stabilitet, gå i behandling och samtidigt öka i takt på arbetsträning och återkomma till arbetslivet, men var och när jag ska få tid att åstadkomma det jag behöver vet jag inte. Jag springer runt på möten och försöker överleva och göra som alla säger. Vården har inte varit ett stöd. Jag har piskats av en läkare som är besatt av hur många timmar i veckan jag arbetstränar snarare än hur jag mår och fungerar. Vården har slagit undan mina stackars benproteser åtskilliga gånger denna resa.

När man mitt i denna soppa också ska vara mamma så får mycket från det liv vi tidigare levde stryka på foten. Dels för att det inte funkar tidsmässigt, men också för att jag inte kan och orkar längre.
Konkret kan det innebära att jag inte tvättar och när barnens kläder är slut så köper jag fler. Jag är inte rik, men jag har ändå lite pengar även om det stadigt krymper. Jag städar inte heller särskilt ofta. Jag börjar ibland. Men orkar inte ens halvvägs sen måste jag lägga mig ner. Jag kan liksom inte längre planera städningen optimalt, utan det blir lite här och lite där och sen blir det mer rörigt än innan. Inte heller lagar jag mat. Alltså när barnen är här så steker jag lite färdiga köttbullar och kokar pasta, men mer än så åstadkommer jag inte. Det betyder att jag fortsätter krympa på kontot och köper väldigt mycket färdig mat.

Det här är ändå saker som går att stå ut med. Det blir ändå mat i magen och det finns kläder och röran kan vi stå ut med. Men det som smärtar är allt det här andra som man vet är så viktigt och bra för barnen men som jag inte alls orkar med. Allt det som alla andra föräldrar delar i form av bilder och texter på sociala medier. Ni vet, läsa läxor, läsa böcker, spela spel tillsammans, fritidsaktiviteter etc. Heja på sonens fotboll eller ta med barnen på skidtur. För att inte tala om fredagsmyset! Den som ändå orkade ha lite fredagsmys. Jag har valt bort rubbet. Eller rättare sagt min utmattning drabbade så hårt.

Mina barn fick inte bara en mamma med psykisk ohälsa, de förlorade också den mamman de en gång hade. Hon finns inte kvar. Hon försvann vid sagans slut.

Jag hatar att erkänna att skolan är ett av de forum som kräver mest. Jag skulle önska att det var ett forum där det inte alls var så. Men jag tycker att det är i skolan som pressen på oss föräldrar är som störst. Fast de liksom låtsas att det inte är så. Det diskuteras och samtalas så mycket om vad vi föräldrar ska göra för våra barn i relation till skolan. Allt ifrån läxläsning till skolmöten, klassföräldrar och festliga aktiviteter mm. Det finns hur mycket som helst och hela tiden får man veta att det är viktigt för barnen att vi föräldrar är delaktiga, engagerade och stöttande. Många gånger blir det samtal och diskussioner som faktiskt bara ristar in skammen och skulden på de föräldrar som inte följer gängse mall. Föräldrar som mig, som inte orkar. För så är det för mig hela tiden: Jag orkar inte. Min hjärna orkar inte ens tänka på alla de där sakerna om jag ens kommer ihåg vilka de var. Jag orkar bara inte. Jag måste hushålla med min energi och då behöver jag använda den till annat än det som staplas upp som viktigt ur skolans värld. Som att överleva till exempel. Att äta. Att sova. Att kliva upp på morgonen och väcka barnen i tid etc.

De senaste åren har barns hälsa varigt ett flitigt ämne. Ofta menar man då den fysiska aktiviteten och kosten. Sällan pratar man om de andra komponenterna som utgör hälsa. När man samtalar om barns psykiska ohälsa så vill man gärna rikta uppmärksamheten på vikten av fysisk aktivitet. Men aldrig har jag genom mina tre barn fått uppleva en skola som stöttar barnen i att inte stressa, inte mäta sig själva i prestationer, som visar dem att de duger som de är. Den rollen måste ju jag ta. Jag måste ju visa mina barn allt det där. Jag som vet hur det kan gå. Men det är många gånger som att jobba i motvind, med en utmattning på halsen.

Jag har valt att ta fasta på en regel: minimera konflikter. I en familj blir det konflikter, det är oundvikligt. Men jag har verkligen fått släppa konflikter om vardagliga ting.  Jag kan inte ha konflikter kring varje liten sak som inte fungerar, för det skulle göra oss mer sönder än vi redan är. Det har lett till att vi ibland har väldigt sena kvällar och försover oss, men vi bråkade inte i alla fall. Vi har kanske bara fått i oss lite vitt bröd till frukost, men vi bråkade inte i alla fall. Vi kanske kommer för sent till skolan, men vi bråkade inte i alla fall. Läxorna kommer jag aldrig ihåg ens att få med mig hem. Det är fullt upp med att få med barnen hem, så vi bråkar inte om läxor heller. Ibland går vardagen bättre och ibland går den sämre. Vi tar oss fram. Det är tufft, men det går.
Hos oss är stress och konflikter ett gift. Vi insjuknar snabbt allihopa och det skadar oss. Vi vill inte ha mer stress och absolut inga bråk jag och mina barn.

Som förälder med psykisk ohälsa har jag valt att prata helt öppet med barnen. De har också fått stöd av en barnverksamhet som heter Kuling. Där har de pratat mycket om psykisk sjukdom och vad det kan innebära. På ett sätt är jag stolt över att jag vågar vara öppen och att jag hjälper dem att sätta ord på det som de tyngs av, att de inte fastnar i samhällets fördomar om psykisk sjukdom. Men samtidigt så skäms jag. Skäms för att jag oroar mig för vad andra föräldrar säger till sina barn, eller vad de tänker. Jag skäms för att jag inte kan vara den där föräldern ur sagan och för att andra nog förstår att det är så. Jag skäms för att jag inte orkar allt som skulle vara så bra för mina barn och som skulle kunna bli den där livskvalitén. Jag orkar inte leva för jag har fullt upp med att överleva och jag skäms för att det är så. Det är så mycket skam.

Det är svåraste av allt är nog när den här fula verkligheten som vi står i kommer inpå oss, när jag påminns om sagan som en gång var och förlusten som blev när utmattningen kom. När jag hör min dotter säga till sin kompis: ”vi kan inte leka för min mamma orkar inte så mycket”
eller ”vi får vara tysta annars kanske min mammas batteri tar slut”
Allt det där som är livskvalité blir så drabbat. Av den enkla anledningen att jag inte orkar mer.
Jag orkar bara inte. Jag är så trött och slut och hjärnan hinner inte med.
Det gör ont i hela mig.
Mina barn sörjer mitt forna jag. Det gör också jag.
Jag har en djup sorg. Men jag orkar inte sörja.

-----
Vill du kontakta Jenny? Gör det på Hemsida: http://enresaiensamhetensland.wordpress.com
Mail: [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.