Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell

Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell

Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö. Den enda räddningen de värsta stunderna när jag var ensam var att jag helt enkelt inte orkade göra något åt det. Jag orkade inte ta mitt liv men det var det enda som jag tänkte på. Jag hade också räddning av att ha tid hos en psykolog med jämna mellanrum. Det räddade mig ytterligare några dagar. Men trots det så var det bara svart sörja och död. Jag kunde inte sova. Men orkade inte heller vara vaken.  Jag var faktiskt mer död än levande. Jag orkade inte äta, inget smakade och jag orkade inte laga mat. All mat köpte jag färdig till barnen de dagar jag var tvungen.

För det är ju den hemska sanningen att där med mig fanns tre barn. Tre barn som bevittnade sin mamma bli helt personlighetsförändrad och bara bli liggande och antingen gråta eller vara helt avstängd och frånvarande. Det hände att de ropade:  
-Mamma, mamma vakna då! Vakna du sover ju bara, jag har tråkigt och jag är hungrig!! VAKNA!!!
Min hjärna kunde bara tänka samma sak om och om igen:
Sluta, sluta, sluta! Gå, gå, gå ! Jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Låt mig vara, jag vill inte leva mer. Tyst, var bara tyst nu.
Men jag samlade mig ibland och svarade nåt i stil med:
- Jag ska beställa pizza så får ni rita ett tag. Mamma måste vila nu.
Många gånger blev jag arg. Skrek: GÅ! GÅ! TYST! NI MÅSTE VARA TYSTA.
Alla ljud var hemska. Tystnad var det enda jag längtade efter, näst efter döden.

Det fanns dagar då jag var tvungen att hämta barnen från skolan. Jag grät när jag försökte resa på mig för att ta mig dit. Det gjorde ont i varenda cell i kroppen. Hela vägen dit grät jag för jag ville inte hämta dem, jag ville inte vara med dem och jag orkade inte att de kom till mig och behövde mig. Jag orkade inte vara mamma. Till skolan kom jag smutsig många gånger, mager och sa inte ett ord till någon. Gick bara in och tog barnen och gick. Om de strulade på något sätt, eller dröjde sig kvar blev jag arg och grät och kunde inte alls hantera det. Jag hatade alla ljud från skolgården. Alla andra barn tittade på mig och undrade nog vad som var fel. Jag gav nog ofta intrycket att jag var arg. Det måste ha synats och varit så uppenbart att något var fel med mig när jag kom.

Så fanns det dagar när jag istället skulle lämna barnen till skolan. VI kom aldrig i tid. Vi grät alla hela vägen dit eftersom hela morgonen gått fel. Jag var arg, orkeslös och klarade inte av att hjälpa dem på morgonen som jag borde. Det hände att jag inte gick dit med dem alls. De fick stanna hemma helt enkelt. Inte så ofta men det hände ibland. Jag orkade inte under några omständigheter gå dit med dem.  De dagarna grät jag massor. Grät av skuld och meningslöshet. Grät för att jag var en sån dålig mamma, för att livet var så meningslöst, för att ingen fanns där som kunde hjälpa mig. Jag kunde ibland känna hur mycket jag älskade barnen men oftast kände jag bara skuld och värdelöshet. Maktlöshet inför det. Eller så var jag oftast avstängd och likgiltig.

Trots att jag var så avstängd och likgiltig inför allt så förstod jag så klart att det här inte var bra för mina barn. Jag förstod att de for illa. Den vetskapen gav näring till alla mina tankar om hur värdelös jag var och hur meningslöst allt var. Jag förstod att mina barn skulle ha det mycket bättre utan mig och att jag ändå bara förstörde dem. Jag gav upp allt hopp. Trots att jag hade mycket stöd av min psykolog och trots att många omkring mig försökte stötta så tänkte jag ändå bara att det var en tidsfråga. Jag missade så mycket tid med mina barn. Jag missade att en lärde sig cykla, en annan att läsa och skriva och jag missade föräldramöten, klassträffar och varenda tänkbar aktivitet som barnen hade. Jag orkade inte delta i något. Jag hatade mig själv mer för varje sak jag missade men jag orkade inte göra annat. Jag tog alla pengar jag hade och köpte tv-spel och annat som barnen kunde leka med utan min medverkan. Jag var bara frånvarande, helt dränkt av den svarta sörjan.
Barnen ropade, frågade och testade: - Mamma, mamma, kom, kolla mitt spel, mamma varför kommer du inte, mamma jag har tråkigt, mamma jag vill ha…etc. Så bråkade de med varandra så klart och jag bara skrek åt dem att vara tyst.
Hela tiden malde självmordstankarna i huvudet. Jag vill inte leva, jag vill inte leva, jag måste ta bort mig nu, ska jag hänga mig eller ska jag ta tabletterna? Kommer de räcka? Det är så meningslöst allt. Allt är meningslöst, jag vill bara dö.
Det var mina mantran.
När barnen skrek och försökte få min uppmärksamhet så var det mina mantran. Sen skrek jag till dem. Krävde att de slutade behöva mig.

Man brukar ju säga att man inte kan se på någon hur hen mår, att psykisk ohälsa inte syns. Men min depression syntes. De flesta såg att jag mådde väldigt dåligt. Däremot var det omöjligt för andra att förstå vilken grad det handlade om. Inte ens vården lyckades bedöma det. De förstod att det var en svår depression men inte hur svår. De hade inte en aning om mina självmordstankar/planer och det var inte heller något jag spontant berättade. Inte heller om de tankar som upptog mig som inte var verklighetsförankrade. Det var inte heller något jag spontant berättade. Det är inte så lätt att berätta heller. När man är ockuperad av svart sörja och den man ska prata med är fixerad av sin frågemanual och sina direktiv. Jag har läst min journal så jag har sett deras bedömning. Det fanns mycket de missade. Men en sak missade de inte; nämligen att jag har barn.
Det är väldigt anmärkningsvärt att de inte reagerade över att en kvinna som har en svår depression dessutom är ensamstående med tre barn. Det är väldigt anmärkningsvärt att de inte blev oroligare för mina barns situation. Den enda slutsats jag kan dra är att de inte lyckades bedöma min grad av depression rätt. För annars skulle vem som helst bli orolig och då har man i den positionen en skyldighet att agera. Men ingen sa något om min situation som mamma eller om mina barn.

Den situation som rådde för mina barn när jag var som mest deprimerad var inte bra. Jag har hört att barn tar enorm skada av att växa upp med föräldrar som har återkommande depressioner och att det är att likna vid känslomässig försummelse som vid t.ex. missbruk. Jag instämmer. Inga barn ska behöva ha det så. Inga mammor heller. Inga mammor ska behöva ligga och planera för sin egen död med barnen intill. Inga barn ska behöva ha mammor som hellre vill dö än att vara mamma.

Som någon utanför kan du alltid hjälpa. Du kan knacka på, du kan fråga om hen behöver något, du kan vara där tillsammans med föräldern och barnen och kanske äta mat tillsammans med dem. Bara vara där med dem. Du kan erbjuda dig att följa med och söka hjälp, du kan erbjuda dig att följa med till socialtjänsten, du kan sitta där hemma hos dem bara och rita med barnen och be mamman som skriker vara lite lugnare. Visa barnen att du ser och att det inte är deras fel. Men också visa föräldern att du förstår att hen har det svårt. Var där tillsammans med föräldern och barnen. Hjälp dem att vara familj trots att den svarta sörjan försöker ta över.

Som vårdgivare kan du alltid föra barnen på tal. Du kan alltid erbjuda stöd och se till att alltid ha en bokad tid innan personen går. Inte släppa hem en svårt deprimerad mamma med ett recept och en telefontid om några veckor – som psykiatrin gjorde med mig.
Nä, fråga i stället om barnen och övrigt stöd och ta det säkra före det osäkra. Försök få med den andra föräldern på ett gemensamt samtal kring situationen till exempel. Boka alltid en ny tid inom kort.

Men döm aldrig en deprimerad förälder. Ingen väljer att få en depression. En svår depression kan man inte prata sig ur eller träna sig ur – det spelar ingen roll hur bra det är med fysisk aktivitet. Man kan inte heller rå för vilka symtom den ger. Det är en sjukdom som vilken som helst. Precis som man inte väljer en tumör eller ett dåligt hjärta så väljer man inte heller en hjärna och en genetik som skapar återkommande depressioner.
Det här är svårt och att ge någon mer skuld och skam är inte den rätta vägen.
I stället måste vi vara ödmjuka, validerande och försöka förstå. Så klart att jag har varit arg och ledsen på mig själv för den här tiden. Men vad hjälper det att jag slår mer på mig själv? Inget alls faktiskt. Mina barn har fått hjälp via en verksamhet som heter Kuling. Där träffar man barn i grupp där samtliga har föräldrar med psykisk ohälsa. Det har varit jättebra. Det har blivit mer begripligt för barnen. Jag har alltid använt en liknelse av ett batteri när jag pratar om psykisk ohälsa med mina barn. Jag brukar säga att vi alla har vårat egna batteri och mitt batteri tar slut fortare än andras och om det får gå oladdat för länge så kan det vara svårt att ladda det igen. Det händer att det blir överladdat och mitt batteri har svårt för att vara lagom laddat. Den här liknelsen är en del av vårat språk nu.

Det är väldigt hemskt att försöka hämta sig efter en svår depression och inte ha adekvat stöd omkring sig. Allt kan man inte lägga på anhöriga och vänner. Man behöver professionell hjälp att försöka läka allt som det medfört att man under en lång tid varit drunknad i en svart sörja. Man behöver hjälp som individ men också som förälder. Jag saknade det stödet under en lång tid. Jag hade avslutat kontakten med psykologen eftersom den var privat och kostade pengar och sjukvården var inte så generösa med samtalsstöd i det syftet. Jag fick klara det mesta själv. Att inte få hjälp med allt det här som kommer tiden efter, drabbar mina barn lika mycket som depressionen i sig. Hur ska mitt batteri någonsin kunna laddas när jag hela tiden måste stå själv och hantera allt som gått sönder och försöka förstå saker som jag inte alls kunde ta in? Så klart att det påverkade mina barn. Vårat liv. Vår livskvalité. Det gör det fortfarande. Jag är övertygad om att om jag hade fått bättre stöd och hjälp i min situation som mamma så hade skadan inte blivit lika stor.

Det är svårt att vara och bli förälder, det är det verkligen. Men jag tänker fortsätta påstå att det är ännu svårare när man lever med psykisk ohälsa.

Jag får besök ibland av den svarta sörjan. Den tar mig i sitt grepp och jag sjunker. Men de senaste visiterna har jag inte sjunkit lika djupt och skadan har inte blivit lika stor. Jag vet också när den kommer att det kommer en dag då den försvinner. Det går över nån gång. Men jag vet också, att den alltid kommer vara en del av mitt liv. Därmed även en del av mina barns liv. Det var aldrig något val för oss.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.