Se föreläsning

Ett ljus i mörkret - Malin Holmberg

*malin holmberg hsp högkänslig

Jag sitter i bilen någonstans längs en motorväg där det är som tydligast att stad övergår i landsbygd. Mörkret som fortgående sväljer mig avbryts av allt färre ljuskällor. Jag tar mig längre och längre bort från allting som skänker sikt och snart skall jag vara den enda ljuskällan i den omslutande skogen. Det är där jag är uppväxt. Det är där jag blev jag. Det var dit jag drogs tillbaka. Det var inget val. Det var min inre instinkt.

Den fuktiga asfalten smeks av däckens gummi medan jag gläntar ut genom mina tankar. Så länge en kan vara i en kapsel. Försvinna in i sig själv och bara finnas där. Därinne där världen inte är någonting annat än en skärmsläckare.

Det går en motorväg genom mitt huvud också. Men den är aldrig tom. Den är aldrig mörklagd. Den är ständigt trafikerad. Trafikerad av mina tankar och känslor. Ständigt belastad av djupaste ångest och ibland lycka. Men oftast är det samma fordon som tar sig fram där. Halvfilosofiska, melankoliska tankar som varken gör mer eller mindre. Snustorra konstateranden som gör mig till en ganska kall person, tänker jag där i bilen.

För en kan inte leva ett liv med mitt sinne och inte hamna där. Tanken på all död och orättvisa har jag låst mig vid många gånger och tro fan det. Men ska jag vara helt sann i tanken så finns det ju så många som varit med om mycket värre saker än jag någonsin kunnat föreställa mig och många av dem verkar betydligt mer positivt lagda än jag. Nej, sinnet. Det är liksom grejen. Sinnet som hos mig drar in alla människor jag träffar. Och att befinna mig med människor på en stor arena gör mig dödstrött. Jag kan inte separera deras känslor från mina. Deras tankar från mina. Deras olycka blir min. Deras sår svider i min hud.

Motorvägsavfarten bländar mig där mackens ljus uppenbaras som en oas i öknen. Men när jag passerat är det svart. Nu finns ingenting annat än mitt helljus över vägen och ett bländat rådjur som tvärvänder på en äng som för att fly det monster som egentligen bara är jag.

Rådjuret som är som jag själv ibland. Och ibland är jag verkligen monstret. Det finns så många tankar i mig den här natten. Den här natten kan jag inte lyssna på podd, ljudbok eller ens musik. Sinnet spelar en helt egen symfoni inuti och jag kan inte särskilja instrumenten från varandra. Ingenting går att skilja åt. Allting är en enda ljudbild. En matta som läggs över mig.

Sinnet, detta sinne som jag bär på. Denna hårddisk som ständigt är överbelastad. Detta arkiv av information, minnen och känslor som jag ständigt försöker begripa mig på.

Nattens katalysator. Hon som förklarar. Hon som inför 9000 personer sa att hon har en autobahn inom sig. Hon som sa att hon varit så upptagen med att spela kvinna att hon inte haft tid att bara vara sig själv. Hon som säger att hon har no more fucks to give. Och så alla kvinnor som samlats för att se henne. Se henne i all sin härlighet, med sin fullständighet av alla sina ihoplimmade skärvor blir hon mitt hopp. För genom henne kan jag hoppas på någonting verkligt. Inte på en fasad som jag kan försöka upprätthålla. En roll jag kan hoppas kunna spela. Inte en begränsad verklighet. Inte den delen av mitt liv jag kanske kan klara av. Utan ett hopp om att få hela kakan. Hela min kaka. Precis så som jag själv vill ha den och inte så som världen måhända vill skänka mig den.

För jag såsom hon vill också bara få vara. Vill bara leva i denna min kropp, i detta mitt sinne, i mitt liv. Och vill världen ha mig så får den ta mig som jag är, annars kan jag med lätthet låta den gå. För det räcker att jag vill ha mig.

Vägen slingrar sig genom skogsbeklädd mark. Förbi äng och sjö.  Jag låter intrycken skölja igenom mig. Alla känslor spolar över mig där jag sitter i mitt mörker och helljuset framför mig visar mig vägen. Ljuset jag avger räcker gott för att navigera i fullständigt mörker.

MipH