Ett ljus går upp - Malin Olsson

Ett ljus går upp - Malin Olsson

Har börjat lyssna på Håkan Hemlins bok Förlist mitt liv och Nordman, hans bok handlar om hans resa igenom livet med sin ADHD, hur det varit genom åren. Allt strul och trassel, ja allt är med. Det är så mycket som jag kan känna igen, att få ro i kroppen, att den där rastlösheten ska stanna av. När man tar till alkohol för att få frid, en frid som dock bara stannar så länge ruset finns. Mitt destruktiva beteende är inte alls som hans men det är ändå en sån otrolig känsla när man upptäcker att hallå jag är inte ensam, jag är inte dum i huvudet, det finns fler som jag där ute.

Jag kan även relatera till besattheten som man hamnar i när man upptäcker något man tycker om (eller ja i mitt fall kan jag inte bara tycka om, jag ÄLSKAR DET). Det går inte att göra något du älskar halvdant, ska det göras så ska det göras ordentligt. Vi kan ta vad som helst egentligen, musik till exempel, hittar jag något jag verkligen gillar blir jag helt uppsluppen i det. Det finns inget annat som existerar, Bruce Springsteen är så. För mig är han gud. Grottar in mig totalt. Och nu har jag fått upp ögonen för akvarell och att texta fint, det är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Somnar totalt utmattad för idéerna och drivet äter upp mig. Samtidigt som jag planerar morgondagen, hur jag ska lägga upp den, hur jag ska inreda vårt hem och till sist tog jag min ångestdämpande innan jag la mig?

Som jag skrivit innan så är denna sida utav ADHD hemsk, jobbig och jag hatar den, samtidigt som sidan är underbar, fantastisk och jag älskar den. Men den senaste tiden har det varit så tungt, ångesten har hängt över mig som ett mörkt moln. Jag gör allt i min makt att det inte ska vinna. Vissa dagar har min problematik ätit upp mig inifrån, och min kropp reagerar med att den vill kräkas när ångesten blir uppöver öronen eller att ADHD: n skjuter i höjden. Blir så arg på mig själv att jag utsatte mig för bulimi. Förbannade jävla skit. Om jag kunde så skulle jag hålla om den där lilla lilla 11åringen som hängde över toan och kräktes och säga "Älskade älskade Malin, berätta vad du känner. Snälla innan du gör det allt för illa."

Men för att knyta ihop säcken. När ljuset går upp för mig att jag inte är ensam (för även jag drabbas utav tvivel om att det finns fler som jag), så tänds det ännu mer glöd och vilja i mitt hjärta att fortsätta skriva, fortsätta prata om detta! Desto mer jag pratar om detta desto mindre ont gör det. Desto mer människor får kunskap, desto bättre klimat blir det för alla.

Vi alla kan göra något!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.