Ett ätstört liv - Frida Åsare

Ett ätstört liv - Frida Åsare

Jag vill börja med att utfärda en stor triggervarning för detta inlägg. Det är viktigt att vara ärlig, och jag vill visa på hur ätstörningar på olika vis kan påverka den drabbade och hur outhärdligt livet med denna sjukdom kan vara, samt ge stöd åt dem som själva befinner sig i denna misär just nu. Men, jag hoppas innerligt att mina ord inte bidrar till att spä på någon annans ätstörning. Därför varnar jag nu för känsligt innehåll.

*

Han sitter och äter pizza. Jag säger ”nej tack” och trycker naglarna hårt in i huden på mina lår när han inte ser. Undrar om han hade velat ha mig även om mina lår skavt mot varandra eller om magen varit mätt och utputande. För jag är så beroende av hans bekräftelse av att jag duger, och av hans lust till min kropp.

Jag har sedan min tonårstid i perioder försökt döva min ångest med alkohol, nikotin, destruktivt sex, matkontroll och fysiskt självskadande. Samtliga dessa sätt har visat sig lindra för stunden, men samtidigt varit enormt ångesttriggande i längden.

Det finns betydligt mer effektiva sätt att lindra ångest, men vi pratar om dem för sällan. Vi pratar för sällan om ångest överhuvudtaget. Men inte här, här kommer den ut ocensurerad.

Jag insjuknade i bulimi med anorektiska tendenser ungefär ett halvår efter min utmattningskrasch, strax innan min 22-årsdag. Första gången jag lyckades kräkas självförvållat var i samband med sorg. Han. Han flyttade. Och jag, jag var kvar - i min sjukdom; i mitt helvete. Ätstörningarna eskalerade alltmer i samband med mina föräldrars skilsmässa och när vi samtidigt förlorade vår älskade hund. De drevs av mina känslor av maktlöshet inför dessa jobbiga livshändelser, och jag behövde ett utlopp för min sorg. Där letade bulimin sig in.

I början var det svårt att dölja min nya vana för min familj, men jag hade sett tillräckligt många high school-filmer och -serier för att veta precis hur jag skulle göra. ”Kan Blair Waldorf, så kan jag.” Jag lärde mig knep så att det hörs och skvätter mindre. Tränade fram tekniker för att få upp allt tills magsäcken var tom. Sög på isbitar för att dämpa hungern och krängde minttabletter för att försöka dölja lukten av mitt självförakt.

Länsar skafferiet, trycker i mig dillchips. Kommer ihåg hur mycket chipssmulor skaver i halsen och ångrar mig. Bälgar i mig Coca cola och äter en chokladbit. Tar en sked Nutella och håller redan på att klökas. Sväljer hårt och försöker bokstavligen trycka undan ångesten genom att svälja den. Dricker en halvliter vatten och väntar fem minuter. Går in i badrummet och hukar över toalettstolen. Sedan är det igång - självhatet.

Efteråt tittar jag mig i badrumsspegeln och hatar mig själv lite till. ”Äckliga, värdelösa hora.” De blanka ögonen och det rödmosiga ansiktet stirrar tillbaka mot mig med en anklagande blick. ”Varför är du så sjuk i huvet, Frida?”

Ibland ingår denna hetsätning, och ibland har jag ätit normalt, när impulserna att kompensera för mitt matintag dyker upp i mitt ätstörda medvetande. Med det sjuka beteende som kompensatoriskt kräkande innebär finns en rad konsekvenser, farliga sådana.

Min ämnesomsättning är rubbad. Kroppens fettfördelning är ojämn efter jojo-bantning. Jag har plastförstärkning bakom mina framtänder som tagit skada av frätande magsyra, och för en tid sedan lyckades jag dessutom slå av en bit av ena framtanden till följd av hur sköra tänderna nu är. Otaliga gånger har jag fått brännande sår i halsen, antingen från magsyra eller vassa naglar. Min terapeut berättade en gång utförligt och ärligt om hur det är möjligt att förblöda av sår i halsen till följd av upprepade kräkningar, och hur hjärtat kan stanna av bristen på viktiga salter och mineraler i kroppen. En tid led jag av hjärtarytmi och sökte akutvård, men ingen tog mig på allvar då och ingen ville se sambandet med min bulimi.

Men värst är faktiskt inte de fysiska symptomen, trots att de som nämnt kan vara mycket farliga. Det värsta är skammen, skulden och ångesten som kommer med att aktivt skada sig själv.

Vad är det som kan få en person att frivilligt kräkas, om och om igen?

Först och främst, bulimi är en sjukdom. Man måste vara klar över detta. Ätstörningar är psykosomatiska sjukdomar som urskillningslöst drabbar både kvinnor och män i alla åldrar. Dock är unga kvinnor överrepresenterade i statistiken. Störningarna ger ett sjukt beteende som är svårt att bryta på egen hand, utan hjälp utifrån. Precis som din kropp behöver vård vid en hjärtinfarkt eller cancersjukdom, behöver ditt psyke vård vid en ätstörning.

Bulimin har för mig triggats av både misslyckanden och ångestperioder. När jag förstod att den jag då ville dela livet med hellre ville vara med någon annan, någon mer okomplicerad tjej utan ångest, krångel eller psykiska problem… då kom impulsen, och jag följde den tills jag var tom. För varje hulkning tänkte jag hur jag aldrig förtjänat hans kärlek, kanske om jag varit smalare, gladare, sexigare, piggare och mer självständig. Jag spydde för att straffa mig. Och det kändes så jävla skönt.

Jag har gått i privat terapi för mina ätstörningar i två år hos en fantastisk terapeut, J. Hon har hjälpt mig enormt mycket med att hantera sjukdomen, och förhoppningsvis kan jag med hennes hjälp en dag bli frisk och fri. Fast det tar tid, och man behöver låta det få ta tid. Det är ett heltidsjobb i sig att jobba med sina ätstörningar, och jag kämpar dagligen med sjuka tankar. Just nu är jag inne i en period där jag tränar i stort sett varje dag och får dagliga impulser att trycka i mig kakor och låta dem komma upp igen. Jag bär på en stark oro inför framtiden och väntar på ett antal besked, och denna osäkerhet föder min bulimi. Men jag fortsätter att kämpa. Jag måste. För jag ska ta mig ur det här, jag vill inte vara fast i ett ätstört liv.

Slutligen vill jag tipsa om Mia Skäringers dokumentär ”Kroppshets” på SVTplay, som även den visar på hur livet med en ätstörning kan te sig. Jag rekommenderar verkligen att du som själv lider av en ätstörning tittar på avsnitten tillsammans med någon annan, då det kan bli tungt och väcka många obehagliga känslor, men också ge stor igenkänning som är viktig för omvärlden att förstå.

*

Hit kan du vända dig för att få mer information om ätstörningar och om den hjälp som finns att få:

Frisk och fri – riksföreningen mot ätstörningar: https://www.friskfri.se

KÄTS Kunskapscentrum för ätstörningar: http://www.atstorning.se

Tjejzonen – Ätstörningszonen: https://www.tjejzonen.se/fa-stod/atstorningszonen/

UMO – Ungdomsmottagningen: https://www.umo.se/att-ma-daligt/atstorningar/

Vårdguiden 1177 – Ätstörningar: https://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Vad-ar-en-atstorning/

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.