Ett år når sitt slut - Jenny Tistell

Ett år når sitt slut - Jenny Tistell

Jag försöker summera året som snart är slut. Det här året då jag fick en vändpunkt, året då jag blev författare, året då jag för första gången kunde börja ta mig själv på allvar. Det här året då jag fick mina ”benproteser” och skulle lära mig att leva med dem.
Nu har jag skrivit en bok, bloggat massor på min blogg och på ångestskolan och haft lite föreläsningar. Allt i samma tema: psykisk ohälsa och ensamhet.

Då andras bloggar, berättelser, böcker och föreläsningar var så viktiga för mig under mina sämsta stunder så kändes det så viktigt att få komma med ett bidrag tillbaka. Det finns en kraft i att känna igen sig i någon annans berättelse, att få låna någon annans ord. Jag ville så gärna att mina ord skulle komma andra till hjälp. Nu har jag haft den unika möjligheten att få ”betala tillbaka”. Tack till alla Er som gjorde detta möjligt, inte minst Eric på Ångestskolan.

Det är med stor tacksamhet jag summerar mina senaste år. Stor tacksamhet till alla Er där ute.
Tack vare Er är min andra bok på väg och kommer släppas nästa år. Tack vare den här resan jag gjort har jag mött viktiga personer som kommit att betyda massor för mig och som jag tror kommer följa med mig längs vägen fortsättningsvis.
Jag mår faktiskt på många sätt bättre än jag gjort på många år. För första gången i livet kan jag ibland faktiskt känna lite lugn. Lite tilltro. Lite hopp. Det är inte farmakologisk effekt eller förklaring till det heller, eftersom jag valt en annan väg just nu. Utan det är en kraft som kommer inifrån mig, från djupet av mig. En påbörjad läkning som får ha sin gilla gång. En process som får fortgå.

Tiden läker inte alla sår. Alla sår går faktiskt inte att läka. Det är faktiskt sant. En smärtsam sanning; alla sår går faktiskt inte att läka. Men jag lär mig sakta men säkert att låta det få vara så och därmed också försöka ta hand om mig själv i den smärtan snarare än att göra mig själv ännu mer illa. Det är ingen enkel väg. Det låter så simpelt och banalt när man skriver så här, men i själva verket är det ibland ett väldigt slitande och stridande för att inte tappa kursen. Att hålla rätt navigering är svårt.
Men ändå så räcker det långt att känna att man är på väg.

Vad var det som gjorde att det vände? Jag vet inte. Det är ingen enkel förklaring. Det är flera bitar som har betydelse. En psykolog som tog mig på allvar, ett sammanhang i kyrkan där jag fick plats med hela mig; så som jag är, mina barn och min xman, mina vänner, min andliga tro, alla möten jag haft….allt och alla har haft sin betydelse.

Men det känns som att man inte kan understryka nog hur illa det varit att inte ha stöd i vården, att inte passa in i samhällets normer för hur man ska vara när man är sjuk och hur man ska vara när man är frisk. Det känns oerhört viktigt att belysa att en stor del av det som var hjälpsamt var att helt avpollettera alla kontakter med den psykiatriska (sk)vården , avsluta alla pågående insatser från densamme och helt slut lyssna på deras råd och kommentarer och skydda mig faktiskt. Ja det var en av de stora bitarna i vändpunkten. Att skydda mig själv från en dysfunktionell vårdapparat med en taskig patientattityd skvalpandes runt i systemet. Det är viktigt att belysa av den anledningen att det är så fruktansvärt fel. Det borde ju vara precis tvärtom. I mitt fall fungerade det att göra så, turligt nog, men långt ifrån alla har haft den turen och det är så hemskt. Det är inte heller till hjälp med rigida samhällssystem där man är för sjuk å ena sidan men för frisk å andra sidan. Det är min absoluta övertygelse att min vändpunkt hade kommit snabbare om det sett annorlunda ut. Det är en aspekt av det hela som inte kan få nog med plats, eftersom så många människor lider pga. av just detta. Jag har på så många sätt haft tur. Så otroligt mycket tur.

Är jag frisk nu ? Vem vet? Vad är egentligen sjukt och vad är friskt? Jag vidhåller att ibland är det friskt att bli sjuk. Men jag har symtom. En del rätt så besvärliga. Jag har Flashbacks, ångest, katastroftankar och mest av allt är jag fortfarande så sjukt utmattad och inte alls återhämtad. Min funktion som en gång var det enda alla värderade är förändrad. Jag är fortfarande ojämnt fungerande men i grunden har jag ändå fått erfara en funktionsförsämring och min psykiska ohälsa har medfört att jag lever med en del begränsningar i funktionen. Det verkar som att det kommer vara så över tid. Men det gör inget. Jag står ut med det.
Jag känner inte samma skam. Är jag frisk nu då? Jag vet inte. Jag försöker att inte definiera det så hårt. Det är som det är just nu.

Jag valde faktiskt inte det här. Inget av det som drabbade mig med min psykiska ohälsa valde jag. Inga av de händelser som gav mig livslånga traumasymtom valde jag. Jag överlevde det bara.
Å det tycks som att jag får ge mig själv en klapp på axeln för min goda förmåga att överleva. För jag har verkligen klarat det. Nu måste jag försöka hitta ett sätt att leva också.

Att hjälpa andra människor och dela med mig till andra kommer alltid vara en sån stor del av den jag är och vill vara. Det är ett sätt att leva för mig. Men också att finnas till hands för mig själv.
Hela tiden faller det tillbaka på just det: att ta sig själv på allvar. Inte trycka ner sig själv hela tiden. Det tycks som att det är en stor del av lösningen eller vändningen

När jag utbildade mig till Socionom så var det en lärare som sa till mig: Man måste ta reda på inom vilka rum man kan verka, man kan inte verka överallt.
Kanske är det vad jag ska fundera på nu, inom vilka rum kan jag verka så att jag kan leva mitt liv fullt ut och vara den jag är fullt ut och samtidigt få bidra till andras liv?
Nu har jag verkat ett tag i det här rummet, ångestskolans rum. Jag vet inte i vilken riktning nästa korsning tar mig men jag hoppas ni är med mig på resan oavsett. Nu ska jag vila från ångestskolans blogg och fokusera på det bästa jag vet: Mina barn och julen som vi har framför oss.

Håll tummarna för mig, för att det ska fortsätta så här och inte hända nåt som slår undan benen på mig igen. Följ mig gärna på min blogg, enresaiensamhetensland.wordpress.com eller på facebook där ni kan gilla min sida ”En resa i ensamhetens land” och följa mina inlägg och händelser. Jag hoppas ni är med mig på mitt kommande boksläpp på min uppföljare och jag önskar att ni ska fortsätta stötta Ångestskolan och andra goda verksamheter och organisationer som verkar för att främja psykisk hälsa. Det har varit en sådan stor hjälp för mig att de finns och jag tror att det är och fortsätter vara det för andra också.

Med de orden vill jag önska Er alla allt gott. Från djupet av mitt hjärta; allt gott till er.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.