Ensamhet - en plåga eller fröjd? - Magdalena Fredriksson

Ensamhet - en plåga eller fröjd? - Magdalena Fredriksson

Idag är det lördag, och passande nog tänkte jag skriva några rader om ensamhet. För när drabbar ensamheten oss allra svårast, om inte en fredag eller lördagkväll under sommaren när det verkar som att "alla andra" är i goda vänners lag, dricker rosé och bara är glada? Den ensamhet jag skriver om idag väljer jag att kalla situationell ensamhet, utifrån att vi ofta befinner oss i situationer av ensamhet (självvald eller ej), men aldrig är riktigt, riktigt ensamma som vi ibland tror eller intalar oss själva när vi mår som sämst. Att vi skulle vara helt ensamma, utan någon som bryr sig eller tänker på oss någon gång, stämmer väldigt sällan även om fall finns som ibland uppmärksammas i någon av dagstidningarna. Jag vill vara noga med att säga att jag i detta inlägg inte kommer prata om enskilda psykiatriska diagnoser och tillstånd, som exempelvis depression, där känslan av ensamhet oftast är närvarande i tillståndet och där isolering med tillkommande känslor av ensamhet är vanligt. Gällande depression ska det tas på stort allvar, vilket inte alltid är nödvändigt när vi istället i övrigt mår bra men i stunder intalar oss att vi är ensamma och har negativa tankar och känslor kopplat till detta (vilket händer i princip oss alla ibland - förväxla inte depression med att ha negativa känslor och tankar ibland).

På svenska har vi ingen åtskillnad i ordet "ensam", men på engelska finns det faktiskt - "alone" skiljer sig från "lonely" i definition. Efter en enkel googling hittade jag en fin mening som verkligen fångar den essens jag vill förmedla till er: "Being alone is a state of being; loneliness is a state of mind." Det är skillnad på att vara ensam och vara “ensam", det vill säga att känna sig ensam och ha de tankar och sensationer som förknippas med känslan "ensamhet" (loneliness). Enligt min tolkning kan ensamhet vara något rent objektivt som att man faktiskt är fysiskt ensam, antingen för stunden eller helt och hållet i avsaknad av mänskliga relationer, eller så är det ett stadie man känner och tänker sig till emotionellt och kognitivt (tankemässigt). Det senare går ju att arbeta med och förändra! Känslor kan vi aldrig styra över i första hand då de är fysiologiska sensationer (först får vi en emotion som sedan omtolkas genom b.la. våra tankar till det vi kallar känslor, men det är en annan diskussion), men vi kan välja (med lite medvetenhet och träning) hur vi ska förhålla oss till våra tankar. Fun facts: vi människor är biologiskt benägna till att lättare känna negativa emotioner och känslor, som sedan färgar våra tolkningar och tankar - och har vi lättare att känna negativa känslor så blir ju våra tankar automatiskt lättare negativa, eller hur? Vilka otjänster vi gör oss själva när vi helt omedvetet sveps iväg av de negativa, primitiva emotionerna.

Jag har nu varit bortrest under nästan två veckor i olika turer. Bland annat har jag bilat till Finland (16 h enkel resa) tur och retur. Jag har dessutom omgett mig med massor av personer och knappt haft en minut i ensamhet. Detta är första gången jag åkt på en sådan lång resa i bil, och haft ständigt sällskap i så många dagar. Jag är en sådan där person som behöver vara ensam ibland, eller egentligen ganska ofta beroende på vem man jämför med. Jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap och behöver få umgås med mig själv ibland - ha det tyst omkring mig, få fundera över och bearbeta saker som hänt de senaste dagarna, checka av hur läget är där inne i själen och så vidare. Många gånger tror jag att det varit min räddning genom både kriser och tuffa stunder i livet, likväl som i koppling till mitt val av jobb. Man behöver ständigt checka sig själv och hur man själv mår för att orka hjälpa andra att bära sina lidanden, och samtidigt vara den allra bästa behandlare man kan för sina klienter. Den dagen man väljer att jobba med människor, oavsett val av yrkesroll, så signar man upp sig på att alltid försöka vara sitt allra bästa jag för att hjälpa andra, och då anser åtminstone jag att det nästan är en skyldighet att stämma av med sig själv hur läget är med jämna mellanrum. För mig uppnås detta bäst genom tystnad och ensamhet. Så då kan ni tänka er vilken utmaning det varit för mig att åka på denna långa resa, ihoppackad i både bil och på hotell med en drös andra människor i typ en - två veckor.

Faktum är att jag, delvis på grund av stress av jobb och studier, har valt att spendera cirka 9 av 10 helger det senaste året ensam hemma i min lägenhet, utan att interagera med någon människa fysiskt över huvudtaget. Sms, Facebook och telefonsamtal har förekommit, men inte alltid ens det. Detta har lett till avslut i vissa av mina relationer, sorgligt nog, men förmodligen för det bästa i slutändan. Hur låter det i era öron, och vilken bild får ni av mig när jag berättar det? Ensamhet klingar ju nämligen illa för många. "Jag är ensam" låter ju sorgligt, och för många känns det även så. Bland människor jag möter, både vänner och klienter, så är ensamheten något jobbigt och mörkt som man bör undvika till varje pris. För vissa blir det till slut ett problem så stort att de inte kan ta sig förbi det själva, och då är inte ensamheten problemet - utan snarare tankarna kring ensamheten, vad man tror att andra tänker om en eftersom man är ensam, och undvikande av att vara just ensam. Att vara ensam kanske inte bara är jobbigt, det kan också låta konstigt i andras öron - som att är man ensam är man konstig eller någon som ingen vill spendera sin tid med. Och kanske är detta det största problemet - tankarna och föreställningarna kring ensamheten.   

Ska jag vara helt ärlig har jag många gånger själv fastnat i negativa tankar om ensamhet, och även om jag de senaste åren valt ensamhet i många stunder, så har jag haft perioder i tonåren då jag känt mig oerhört utfryst och utkastad till ofrivillig ensamhet. Och självklart kan ensamhet vara ofrivilligt och rent ut sagt vidrigt att utstå. Men efter alltför många helger och kvällar/nätter i tårar för min del, när till exempel kompisarna varit på fest och inte bjudit mig, så började jag omfamna ensamheten. Om jag nu inte kunde välja bort den eller få andra att bjuda in mig till gemenskapen, så var jag väl tvungen att bli vän med den. Och det funkade - för idag är det väldigt sällan jag känner mig ofrivilligt ensam, fast det kanske är exakt det jag är enligt andra. För naturligtvis hör jag också av mig till vänner och familj för att umgås, och det händer att alla säger nej samtidigt - de har andra planer, orkar inte, kan inte. Kanske vill de inte heller, helt ärligt. För några år sedan hade detta gjort mig väldigt ledsen och dragit igång en myriad av negativa, hemska tankar om att det är mig det är fel på, jag är för dålig, ingen vill vara med mig, och så vidare. Och kanske var det så ibland också - men av detta lärde jag mig trivas i mitt eget sällskap och att ensamhet inte är farligt, jag kommer inte dö eller bli bortglömd för att jag är ensam en helg eller en vecka, eller när jag nu är ensam helt enkelt. Ibland är det en frivillig ensamhet, ibland ofrivillig. Den frivilliga använder jag till att checka mig själv, hur jag mår och vad jag behöver för att må bra samt samla krafterna medan den ofrivilliga används mer till att utforska mina negativa tankar om att vara just det - ofrivilligt ensam. Någon dag ska jag ge tips på hur man utforskar sina negativa tankar, oavsett om de gäller ensamhet eller inte.

Men om du ikväll finner dig själv hemma ikväll och känner dig oerhört ensam - stanna upp och försök se objektivt på de tankarna. Vad är det som känns jobbigt med att vara ensam? Och om du känner dig ensam på så sätt som att du skulle vara helt ensam i världen, och att ingen vill vara med dig eller tycker om dig - är det rimliga, sanna tankar? Finns det något i dina tankar som kanske inte stämmer med verkligheten, om du verkligen försöker hitta bevis för och emot att dina tankar är helt sanna. Med tanke på vad jag tidigare skrev om att vi har lättare för negativa tankar, tror du på dem fullt ut eller kan du se dem som gamla hjärnspöken från en svunnen tid som hängt kvar rent evolutionärt i oss människor? Våra hjärnor vill gärna tvinga oss till negativa tankar och således problemlösning, men är det verkligen ett problem och något som bör lösas? Finns det faktiskt något positivt med att vara ensam och umgås med sig själv? Jag tycker det, men det gäller att våga vara i ensamheten trots att den ibland kan innebära kritiska, negativa tankar och dunkla känslor. Och tro mig - du är aldrig helt ensam. Det finns alltid någon som bryr sig om dig, och du har alltid, alltid dig själv, fast det kanske känns som att du är den ensammaste i världen.

Om inte annat, så använd ensamheten till att läsa blogginläggen här på Ångestskolan - det är så jag spenderar min lördagkväll, för jag skulle inte kunna göra det med fullt fokus om jag inte var just ensam. Och alla inlägg som finns här får åtminstone mig att bli bättre, både som medmänniska och professionell behandlare, och får åtminstone mig att känna mig mindre ensam.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.