Se föreläsning

En svår och otäck grej - Fanny Vinsavaara

*fanny vinsavaara social ångest

Jag läste någonstans en lång lång lista på saker som olika personer med social ångest hade skrivit. Det var olika saker som dom tyckte var jobbigast och svårast att hantera. Jag blir konstigt nog så glad när jag läser sånt. Vetenskapen att man inte är ensam är värd mer än vad man kan föreställa sig. Och det känns så bra att kunna visa andra som inte godtar social ångest som en legitim anledning att få slippa utstå vissa saker att det är inte bara jag som hittat på dessa problem. Det finns fler som upplever samma sak.

Det som jag tycker är det svåraste med social ångest är att inte kunna äta bland folk. Det finns ytterst få personer som jag kan äta helt lugnt och tryggt tillsammans med och kanske färre platser jag kan äta på. Så finns det en del personer som jag kan äta tillsammans med men inte känner mig bekväm med men är helt enkelt tvungen. I dom situationerna så hetsäter jag eller äter så långsamt jag kan. I nästan alla dom fallen så äter jag då något jag slipper tugga. Om jag måste tugga så ska det var något jag kan tugga snabbt och inte behöver dela med bestick. En del dagar funkar bättre än andra. Ena dagen kanske jag kan sitta med flera stycken och äta och till och med sitta kvar när jag har ätit färdigt. Andra dagar går jag bokstavligen och gömmer mig och slänger i mig maten innan någon kommer på var jag gömt mig.

Jag förstår att mat för människor samman. Det är en social grej. Man sitter ner tillsammans med sin familj, vänner, kollegor eller med främlingar och delar en måltid tillsammans. Pratar och har det trevligt. För många faller det sig naturligt att när det är lunchtid så går man och äter. För mig kan dagen börja med det här stora projektet. Jag kanske vet om att idag kommer jag vara på resande fot hela dagen då kommer jag inte kunna äta någonting. Eller när någon spontant frågar mig om jag kan tänka mig äta lunch tillsammans med den. Jag oroar mig ständigt för att i mötet med människor behöva äta tillsammans med dom. Det första som dyker upp i mitt huvud när jag ska träffa någon är “vad kan jag säga för att slippa äta”.

Det här är en otroligt jobbig börda att ständigt ha med sig. Känslan att upplevas som oförskämd över att inte vilja smaka det man blir bjuden på, sorgen av att missa så många sociala situationer på grund av att jag hellre avstår än sitter och känner mig dum och ilskan man känner mot sig själv att inte klara av det som “alla andra” klarar. Det är så svårt att förklara för andra också varför man känner såhär. Jag vet ju inte ens själv varför jag tycker det är så fruktansvärt otäckt. Det bara är så.