En resa i ensamhetens land - Jenny Tistell

En resa i ensamhetens land - Jenny Tistell

Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Annorlunda och Ensam.
Alltid liksom tänkt att jag inte passar in här på jorden. Att jag nog har hamnat helt fel. Jag har alltid känt att jag inte förstår den här världen på samma sätt som andra. Den där enorma längtan efter att få passa in och höra till har drivit bort mig från allt som ursprungligen var mitt jag. Mitt sanna jag.
Jag har också levt med psykisk ohälsa sedan jag var barn.

Det är svårt med ensamhet. Det är svårt på många sätt. Vi vill så gärna höra till dessutom, vi vill så gärna få vara en del av det där som inte är ensamhet så vi låtsas gärna att vi inte är ensam. Så att vi inte avslöjar vår ensamhet för vi kan annars riskera att hamna ännu mer utanför. Så det gör det svårt för andra att förstå hur stor någons ensamhet faktiskt är. Jag tycker det har varit svårt för andra att förstå hur det varit för mig.

En del kan till o med bli provocerade när jag försöker berätta: Hur kan du säga att du är så ensam, du har ju den och den och den och den och ….
En del tar nästan lite illa upp. Men jag är ju här? Men de allra flesta vill väl och vill hjälpa när man säger att man känner sig ensam. Det är svårt med ensamhet. På så många sätt.

Min ensamhet är nånting som finns inom mig som ett hål som ibland växer sig stort. Så stort att jag nästan inte står ut. Men så ibland krymper det lite och är lite mer hanterbart. Men det finns där, hela tiden.  Å när det växer och blir så där stort då leder till nån slags ond cirkel där man söker sig bort från andra och vill inte gärna vara i folksamlingar. Det blir liksom så svårt att vara ensam så man liksom väljer ensamheten för att ändå kontrollera den. Det är ju lättare att välja ensamhet än att bli utsatt för ensamhet. Sen så finns ju den där konkreta ensamheten också. Alltså att man är ensam med saker som är svårt i livet och att fatta svåra beslut själv eller att man måste lösa svåra situationer själv. Att man inte har en faktiskt person vid sin sida på något sätt. Så tycker jag att jag har haft det stora delar mitt liv. Jag har aldrig riktigt känt att jag har haft nån att lita på. Jag har alltid känt mig ensam med ett stort ansvar, större än jag klarar av men också väldigt ensam med min psykiska ohälsa.

Det blir som en ond spiral för det spär på den psykiska ohälsan som i sin tur leder till ännu mer ensamhet och så får man ännu mer psykiska symtom och så isolerar man sig alltmer. Det blir svårt att bryta. Men det som ändå gör att det går att ta sig ur är att det faktiskt ibland kommer pauser. Det där hålet krymper lite. Det blir som ett mellanrum. Pauserna är ofta möten mellan människor på något sätt. Genuina möten. Där man får plats, sammanhang där man är en önskad person, ögonblick, stunder som man delar med andra. Men också möten inom vården. Det professionella mötet. Om man möter någon som förstår och validerar så minskar hålet av ensamhet.

När ensamheten är den enda man känner kan någons godhet göra ont. När allt man vet är sitt eget självförakt och allt man kan är att trycka ner sig själv, så kan det vara fruktansvärt att spegla sig i någons ögon om bilden man får är en annan än den man är van att se. Det är svårt att möta någons blick på riktigt. Det är lättare att sitta i en egen liten bubbla. I min bubbla är gränsen mellan livet och döden alltid lite diffus. I min bubbla är det mer vanligt att tänka på döden än på livet. När man hamnar i en depression kan det bli farligt. Då är ensamheten som tortyr och driver en längre och längre bort. Man behöver någon då. Någon vid ens sida. Men man tiger. Strider en dag i taget och tiger. Med ensamhetstortyren som enda sällskap.

Ibland undrar jag om jag kanske föddes med mitt ensamhetshål. Det har liksom alltid funnits där på insidan av mig. Eller föddes jag med psykisk ohälsa och fick ensamheten som en följd? Jag har alltid vetat att jag inte är som andra, jag har alltid tänkt att jag är annorlunda. Jag har alltid känt att jag får kämpa lite mer med sånt som är så självklart för andra. Jag har alltid känt att jag är skör, filterlös och att livet är svårt att hantera. Kanske är det så det börjar, innan ensamheten tar över?
Jag vet inte. Men för mig hör det ofta ihop. Den psykiska ohälsan och ensamheten håller varandra i handen och ger näring åt varandras överlevnad.

Jag vet också att många tycker att jag hanterar mer än de flesta. Jag får ofta höra det av andra; att jag är så stark. Men jag är faktiskt inte stark. För om jag är stark betyder det ju att någon annan är svag. Det går jag inte med på. Nä, stark är jag inte. Jag är rädd. Väldigt rädd faktiskt.
Men jag försöker vara modig. I jakten på mitt sanna jag försöker jag vara modig. Med hopp om att mitt sanna jag också ska bli mitt sällskap på vägen, så ensamhetshålet inte behöver ta all plats där. Då kanske pauserna från ensamheten blir fler. Vem vet, vi kanske möts då?

Det är min absoluta övertygelse att människors mod är bland det bästa botemedlet mot ensamhet och psykisk ohälsa. Men det räcker inte att någon enstaka här och där kämpar.
Nä, vi måste vara modiga tillsammans.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.