En duktig flickas bekännelser - Frida Åsare

En duktig flickas bekännelser - Frida Åsare

Under de senaste två veckorna har jag lidit av extrem prestationsångest. Jag har påbörjat ett stort antal inlägg, men avslutat dem med fula ord om hur mycket jag suger på att skriva. Jag har så mycket jag vill dela med mig av, men jag får inte riktigt fram de rätta formuleringarna. Jag blir inte nöjd, ingenting duger. Värdelöst. Jag är värdelös.

Naturligtvis är jag otroligt glad, tacksam och stolt över att få skriva för Ångestskolan, men jag visste redan när jag sökte bloggtjänsten att jag förr eller senare skulle återse min gamla fiende från studietiden – prestationsångesten.

Jag har nu i uppgift att skriva ett inlägg utan att prestera. Terapeutens order. Det här är en utmaning, då jag under hela skoltiden och numera i arbetslivet ständigt har drivits av att jämt prestera på topp. Aldrig att jag skulle ge mig om det jag presterat inte varit hundraprocentigt. Detta har gjort att jag sällan har känt känslan av att vara helt nöjd, och jag har varit snabb på att koppla ihop min prestation med min person. Skriver jag kasst, är jag värdelös som människa. Presterar jag undermåligt, är jag bara en liten lort.

Det finns en del inom mig som är en typisk ”duktig flicka”. Jag kan föreställa mig att hon sitter på en tron inom mig och bedömer allt jag gör. Hon ställer höga krav, rynkar på näsan åt medelmåtta och dikterar vad som är rätt eller fel. Hon har varit högst delaktig i att jag drabbats av både utmattningsdepression och ätstörningar. Med piska och morot i form av självutdömda straff och falska löften om beröm, pressar hon mig att alltid göra mitt yttersta, även när energin är uttömd.

När jag reflekterar över hennes funktion i mitt liv ser jag henne som en betydelsefull kraft i situationer där jag behöver fokus, driv och kämparanda för att nå viktiga mål. Men när hon lägger sig i saker som jag gör för att få mig själv att må bra, till exempel lägger sig i min yogaträning och vill få den till perfektion, då känns hon ganska överflödig. Denna vilja att alltid vara bäst är ibland överaktiv inom mig, och den duktiga flickan behöver lugnas ner ibland.

Något jag har fått träna på sedan det året då jag kraschade är att tänka att allt jag gör är bra nog, ”good enough”. Istället för att som den gamla Frida, innan utmattningen, ständigt köra på i 110 och lasta på mig själv för mycket ansvar, för mycket perfektion och för höga krav, behöver jag öva på att känna mig tillräcklig. Vägen till att må bättre tror jag består bland annat av att lära mig att skapa balans mellan superprestation och tillräcklighet, och utnyttja den duktiga flickan när hon behövs men låta henne få koppla av i stunder jag ägnar åt ren återhämtning.

I små steg hoppas jag kunna, till viss del, programmera om min hjärna till att istället för att ständigt vara missnöjd med mina prestationer, även då jag lyckats väl, till att oftare kunna känna ”nu är det bra, det här räcker”. Att få känna mig tillräcklig, som person och i prestation, är centralt för min livskvalitet. Denna mentala träning är väsentlig för att kunna hålla min prestationsångest i schack.

Så idag valde jag att stirra prestationspressen i vitögat och stänga ute min inre duktiga flickas högljudda stämma, för här har vi nu ändå ett okonstlat inlägg som kanske inte är hundraprocentigt i mina ögon, men som är ärligt, öppet och good enough.

Hur hindrar du din inre duktiga flicka eller pojke från att pressa dig idag?

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.